På scen står ett halvdukat bord med blå vinglas. Runt de fyra väggarna sitter publiken, så intimt nära att vi ser rakt in i skådespelarnas ögon där varje känsla i rollfigurerna ligger stadigt förankrad. "Alla älskar Norman" är en sanslöst skruvad fars med sorgtyngd botten om en dysfunktionell familj. Till ytan en charmerande svåger som förför sina kärlekstörstande svägerskor, en sällskapsspelsfixerad bror och grannen, djurläkaren, som "inte har alla bestick i lådan" och svårigheter att tolka subtila signaler från mänskligheten. Därtill en åldrad psykosomatisk mor som finns men aldrig syns.
Allt börjar när kvinnokarlen Norman och svägerskan Annie ska smita på kärlekshelg till hotell ihop men kommer av sig när familjen dyker upp. Den komplicerade relationsdramatiken spelas upp och utgör handlingen i de tre pjäserna som går att se var för sig, eller alla på rad (på lördagar). Föreställningarna är uppbyggda likt parallellberättelser där scenerna går in i varandra. Vi får följa dramat från tre spelplatser i syskonens barndomshem där Annie bor och familjen befinner sig en fredag till måndag: "Bordskick" utspelas i köket, "Rå om varandra" i vardagsrummet och "Tala ut" i trädgården. Manuset lämnar inget åt slumpen. Replikerna är fullmatade och språkliga mästerverk som bitvis haglar som hiskeliga skurar ur skådespelarna. Uppdämda känslor blottas. Utbrotten är både verbala och fysiska och skådespeleriet från hela ensemblen imponerande.
Familjen har drag som vi alla känner igen: Norman, en till synes sorglös nulevare som vill göra människor, främst kvinnor, lyckliga. Ruth, hans fru tillika Annies syster, som ägnar livet åt karriären och bara skrattar hysteriskt åt makens otrohetsaffärer. Här finns Annie, Ruths plikttyngda syster, som blivit kvar i barndomshemmet vårdande den sjuka modern. Hon tror sig vara kär i grannen Tom, som aldrig kommer till skott. Sarah, gift med Ruths och Annies bror Reg, är familjens kontrollhysteriska martyr som pendlar mellan hurtfriskhet och hysteri, och initiativlöse Reg, hennes man, som upplever sig själv som en "figur som måste dras upp" av Sarah med jämna mellanrum.
Under den till synes klichéartade ytan finns nyanserna. De stora rädslorna skymtar, vad gör vi med varandra, hur fast är vi i mönstren? Dramats symbolik finns bland annat i närsynta Ruth som vägrar glasögon men framstår som familjens mest klarsynta. Könsrollerna är uttalade. Männen står handfallna inför diskbaljan och förklarar kvinnorna lynniga. Man kan också grubbla över vad som hänt om Norman varit kvinna. Kanske beror könsklyschorna på att dramat speglar engelsk medelklass för fyrtio år sedan när det skrevs av engelsmannen Alan Ayckborn, ansedd komedimästare. Översättningen är gjord av Klas Östergren.
Står då dessa föreställningar på egna ben oberoende av varandra? Absolut. Men vill ni lära känna den fantastiskt galna familjen närmare i detta underbart skruvade tragikomiska verk rekommenderar jag alla tre på rad.