Måste hem innan
det blir mörkt
Bara en dryg månad har gått sedan upplösningen av det som i medierna kallas Ekforskonflikten trätt i kraft (nej, det var inte en ordvits).
Från och med 1 januari i år ansvarar det kommunala bolaget i Övertorneå för elnätet i den egna kommunen och delar av Haparanda. Detta sedan Mikael Styrmans ärvda bolag Ekfors kraft försatts i konkurs och Övertorneå kommun gett det högsta anbudet: 72 miljoner kronor.
Camilla Blomqvists pjäs är alltså rykande aktuell, om än den handlar om åren 2006-2008, då befolkningen i nämnda områden tvingades leva i mörker vintertid.
Upprinnelsen till konflikten med släckta gatlysen är i ytliga ordalag att de båda berörda kommunerna vägrade betala kraftigt höjda priser på Ekfors krafts nättjänster fullt ut. Ingen norrbottning har kunnat undgå turerna och att länets teater tar upp ämnet är precis som det ska.
”Måste hem innan det blir mörkt” är en berättelse om hur några människor hade det när deras vardag inte längre var sig lik. Svenska och utländska journalister kom och rapporterade, men tyska turister försvann efter Mikael Styrmans skyltkampanj med den socialdemokratiska rosen över ett hakkors.
Medan mörkläggningen ställde till problem för delar av orsbefolkningen, som mest höll sig inne, var den till fördel för andra. Polisen fick färre brott att utreda, järnhandeln blomstrade eftersom alla köpte ficklampor och reflexvästar i oanade mängder, hobbystjärnskådare gladde sig åt den tydliga stjärnhimlen. Kommunen försökte fokusera på det positiva i att antalet födda barn ökade och att ekoprofilen stärktes.
Där ligger nog också en del av svaret på den centrala fråga som ställs på teaterscenen:
Hur kunde alltihop få pågå år efter år utan att befolkningen protesterade mera och att ingen politiker ingrep på allvar.
Svaret antyds också i pjäsen: Det fanns fler än ett sätt att se på saken.
”Måste hem innan det blir mörkt” tar däremot inte upp sådant som att det kan ha funnits motsättningar politikerna emellan om vem som egentligen skulle ta på sig ansvaret, istället för att tillämpa alla-skyller-på-alla-metoden.
Eller att det i en bygd som den aktuella säkert finns många underliggande historiska faktorer att hänsyn till, för att inte tala om släktband och andra mellanmänskliga relationer.
Att säga sin mening alltför högljutt kunde möjligtvis inte bara resultera i tänt respektive släckt lyse vid den egna bostaden, det kunde säkert också väcka osämja.
Det är vad jag tror gjorde människorna mest rädda, men pjäsen lyfter som sagt fram mer vardagsnära bekymmer.
De fyra skådespelarna är på scenen samtidigt så gott som hela tiden och gör flera olika roller vardera. Några exempel på hur de skiftar skepnad med enkla men effektiva medel är David Nordströms skickliga dialektbyten, Mia Nilssons osvikliga kroppsspråk, Ali-Reza Modjallals (som varit chef för Teherans stadsteater) komiska tajmning och exakthet i agerandet, och Anna Brixters energiska driv.
Pjäsen är ingen komedi, men flera replikskiften och scener har en humoristisk lekfullhet i allvaret. Allt som sägs bygger på vad berörda berättat för Camilla Blomqvist (som vuxit upp i Ersnäs men aldrig presenterat sin dramatik i Norrbotten tidigare).
Den basen känns gedigen, liksom att regissören Anna Azcárate vågar låta tystnaden och mellanrummen tala mellan varven. Samtidigt tycker jag att ordens betydelse och formationerna i scenrummet ibland hämmar tempot, så att handlingen leder till ett ältande jag inte har tålamod med.
Scenografin, också den enklast möjliga, domineras av ett vintrigt golv och en videofond. På den visas ljusets och mörkrets skiftningar och det mest geniala greppet i uppsättningen:
En helikopter.
Ljudet av den och bilderna av dess skugga symboliserar Mikael Styrman. Det ger en nödvändig känsla av vidden av Ekforskonflikten och dess maktspel, som kontrast till det vardagsnära.
Manuset är också så välskrivet att huvudpersonen i fråga kommer till tals ändå, genom att de olika karaktärerna citerar honom: ”Han säger att ... ”.
Tilläggas bör att varken person- eller ortnamn förekommer i pjäsen, men i programbladet finns de viktigaste händelserna i Ekfors krafts historia med, från bildandet 1917 tills i år, och där är de viktigaste namnen angivna.
Fast det är inte alls nödvändigt att känna till alla fakta för att hänga med i pjäsen, den är en bra sammanfattning i sig.