Bäst före?!
Konsten att utveckla burleska poänger runt åldersnoja, ålderstecken, dåligt minne och hälsokomplex – där staplar han lysande monologer på hög, Claes Månsson.
Onsdag kväll gjorde han Christinasalen i Piteå med sin Bäst före-föreställning.
Två 40-minuterspass med insprängd kaffepaus mellan akterna.
Ensam på scen, enkel rekvisita, avskalat, charmigt, okonstlat och hög mysfaktor.
Månsson levererade typ det mesta som kan avhandlas runt åldersfixerande kännetecken.
Nytt. Gammalt. Igenkännande. Men i en väl förpackad mix.
Han har helt uppenbart Zlatan-rutin på teaterscenen, cool liksom, vinnartyp, och Månsson levererar rakt igenom, klacksäkra potpurrin av skrattbringande godsaker runt ledgångsbesvär, bantningsmetoder och typisk åldersglömska.
Medelåldern i publikleden ligger förankrad på den övre hälften av åldersstegen och det torde vara en förutsättning för att samla skrattsalvor.
Attributen känns igen. Extrakilon. Trötthet. Knarrande knäleder. Läsglasögonshysteri och problem med drivor av tv-kontroller.
Plus YPK-faktorn: Yrsel Per Krona för vinpimplande äldre.
Presenterat på rätt sätt och med glimten i ögonvrån blir det så fyndigt så.
– Som när tårtljusen ska blåsas ut och hettan driver en tillbaka, då är man gammal, skrockar gubben Månsson och drar upp livlinan runt midjan.
Den mikrovågsupptinade mumien samlade ihop nog mycket saliv för att svälja gula dosettpiller, lagade till det gråstänkta hårbarret och utan att ha stakat sig det minsta under en timme och tio minuters ensammonolog inhystade han väl förtjänta applådåskor i en, allt enligt spelprogrammet, ”komisk monolog om att åldras”.