Mäns kärlekstörst

"Man ska ju vara två" handlar om längtan efter kärlek och bygger på socialantropologen Lissa Nordins doktorsavhandling vid Stockholms universitet. Fältarbetet presenterades i bokform 2007. När Norrbottensteaterns chef Karin Enberg läste boken tyckte hon att ämnet skulle passa i en teaterpjäs och beställde ett manus.
Forskaren själv, Lissa Nordin visste inte vad som väntade henne när hon anlände till teaterhuset på lördagskvällen. Till PT sa hon redan innan urpremiären att hon ser det som en ära att hennes avhandling blivit en pjäs - vad än hon själv tycker om resultatet. Hon har all anledning att vara stolt över uppmärksamheten, för det är troligen första gången något sådant händer med en doktorsavhandling. Åtminstone i Sverige och möjligen i världen.

Efter föreställningen strålade Lissa Nordin som en sol och sa att hon kände igen sig i tolkningen. En av de främsta orsakerna till att hon ville forska om medelålders ensamstående män i Västerbottens inland, är att män över huvud taget sällan kommer till tals när det gäller kärlek. En annan viktig orsak är den bild som generellt finns, av att norrländska män har vissa egenskaper.
Att döma av hur Norrbottensteatern gestaltar socialantropologen och de män och kvinnor hon möter i kommunen/byn Utom- träsk, bekräftades vissa fördomar medan andra kom på skam. Fast kanske är det mina egna föreställningar som lurar mig att tro det,då allt är som upplagt för personliga fantasier parallellt med det konkreta som sägs, sjungs, spelas och ageras på scenen.

Motsägelsefullt kan tyckas, men knepen för att hela upplägget inte faller ner i en sörja av plattityder och klyschor är lika enkla som geniala. Därmed inte sagt att ensemblen gör det lätt för sig. Tvärtom är den osedvanligt utelämnad till att samspelet sinsemellan fungerar och dessutom helt beroende av publikens inlevelse. Vilket förutsätter en fingertoppskänsla utöver det vanliga hos regissören och den har Anna Azcárate.
I dialogerna finns lagom många och mycket väl valda citat från Lissa Nordins bok insprängda, både hennes egna formuleringar och männens. Dessa tankar kännetecknas av sunt förnuft, skönhet, och ifrågasättande av normer och ideal. Att brottstycken ur en doktorsavhandling kan vara rena poesin visste jag inte, men manusförfattaren har lyckats hitta flera guldkorn.
Kostymeringen är genomgående svarta byxor och vit skjorta. Scenografin består endast av ljus i olika färger projicerat på en fond, samt ett vitt scengolv. Allt annat får åskådaren tänka sig utifrån vad som berättas och hur skådespelarna rör sig.

Handlingen förs framåt med hjälp av humor, vemod och passande musik. Karin Paulin Eks sångröst kommer väl till pass när hon inte spelar någon av de många kvinnor som befolkar glesbygden. Mikael Odhag spelar trumpet utöver en rad mansroller. Båda skådespelarna skiftar säkert mellan karaktärerna.
Urban Hedin har marginella uppgifter utöver sin kontrabas, som å andra sidan utgör hela ljudanläggningen. Therese Lindberg är en övertygande lyhörd och mänsklig socialantropolog - inte helt utan vissa likheter med verklighetens förlaga - som anstränger sig för att förhålla sig neutral och analyserande.
Norrbottensteatern kan inte låta bli att skoja med forskaren som valt ett så udda ämne att doktorera i och låter henne ta på sig en safarihatt inför bussresan till Utomträsk, som om hon ska på en riktigt exotisk Afrika-resa. Med sådana humoristiska kommentarer inbakade här och var, är pjäsen lättsam trots att den också är sprängfylld med allvar. Den ifrågasätter det vi tror oss veta och bekräftar det vi trodde var osäkert. Och den är varken för lång eller för kort utan på sekunden lagom.
Ett lyckat populärvetenskapligt pionjärarbete är en bra sammanfattning på detta sätt att presentera nya forskningsrön.