Kvintett av Guds nåde

Strindbergs berömda pjäs "Ett drömspel" är inget för dramaläraren Rolfs elever. De tar över och bestämmer att alla ska få chans att spela Gud, för att låta sina egna drömmar bli verklighet - om än bara på skolscenen.
Pjäsen tar avstamp i Rolfs egen dröm om en framgångsrik Hollywood-karriär. Sedan spelar eleverna upp sina liv och identiteter för varandra, både ur det egna perspektivet och betraktarnas.
Publiken i salongen har till uppgift att spela med och vara just publik. Ett grepp som får tjäna som beskrivning på hur innehållet växlar form mellan identitet och rollspel, drömmar och verklighet, tafflighet och professionalism, repetition och föreställning.

Jonas Hassen Khemiri tycker att politisk komedi är en genre som egentligen låter för trist för hans nya pjäs. Men precis som i politiken handlar det här om ordens valörer och sanningens olika ansikten. Och i det khemiriska universumet är humorn ständigt närvarande, om än den här är mera subtil än konkret.
Tvärtom är det med politiken, som blir alldeles för mycket moralkakor och pekpinnar för att mitt intresse ska bestå i 90 minuter.

"Fem gånger Gud" hade urpremiär i Växjö i oktober 2008 och har höjts till skyarna många gånger på sin odyssé genom landet. Alla positivt beskrivande adjektiv är flerfaldigt upptagna av kritikerna och publiken tycks hålla med.
Jag håller också med om att formen känns fräsch och att skådespelarna verkligen lyckas blåsa liv i sina karaktärer. Spelet sins- emellan går som på räls.
Men trots att slutet är det bästa av allt har jag hunnit bli rastlös då - och det beror inte på att jag måste till redaktionen och skriva den här recensionen efteråt.
De berättelser ur var och ens liv som Rolf och hans elever bearbetar under dramalektionerna, är värda all uppmärksamhet i sin vardagliga dramatik.
Någonstans på vägen får jag för mig att vi som publik förväntas vältra oss i det hela, som om någon tror att vi inte fattar undertexter och sammanhang trots att vi blir skrivna på näsan.
Det slår mig att kvällstidningar ofta behandlar sina läsare på det sättet och det skulle inte förvåna mig om författaren menade just så när manuset blev till. Hur det än är med det, tycker jag att det förtar mycket av substansen i det som sägs och görs på scenen.
Den slutsatsen gäller inte budskapet, som är en oreserverad hyllning till ordens makt - pricksäkert gestaltad när det är den stumme Sanois tur att leka Gud.