I sista minuten
Andra delen i den trilogi om åldrande som Carin Mannheimer skrivit för Göteborgs stadsteater (tredje delen är inte klar) är en pjäs för alla generationer med sällsynt goda förutsättningar att bli en klassiker som åldras med värdighet. Manuset är så bra och har så underbara repliker, dialoger och monologer, att min bänkgranne undrade var han kan få tag på det för att få läsa dem om och om igen.
I Norrbottensteaterns version av komedin är de tre vännerna i 70-årsåldern, det vill säga tio år yngre än i originalet som är närmare dramatikerns egen ålder. Scenografin utgörs av en flott och alldeles för stor lägenhet där den före detta journalisten Marianne bor ensam sedan hennes man hjärnkirurgen gick bort för 20 år sedan.
Hennes umgänge tillhör också den övre medelklassen, rent materiellt saknas ingenting i deras liv. Däremot saknas alltför ofta en bridgespelare i gänget eftersom döden gör sig påmind. Ork att styra och ställa i sina egna liv saknar de tre kvinnorna också numera, men att erkänna det sitter långt inne – att ta emot hjälp till exempel i form av hemtjänst är otänkbart för Marianne.
Att ha en privat hemhjälp har däremot gått bra även när hon var yngre, men nu har denna flyttat utomlands och lägenheten är i akut behov av städning. Döttrarna som bor långt borta har inte tid att komma och hälsa på. Om den äldsta någon gång hastar förbi uppträder hon som om det är hon som är mamman.
När den nyblivna änklingen Per dyker upp orsakar han mest irritation eftersom han inte kan spela bridge, men Fixar-Staffan från kommunen visar sig vara en riktig pärla som kan ordna med både det ena och det andra.
Norrbottensteaterns rollbesättning är klockren, med Margareta Gudmundson i händelsernas centrum. Jag vet att ingen av skådespelarna spelar sig själv, men jag slår vad om att allihop kan relatera till sina karaktärer på riktigt. Att inte alla repliker uttalas perfekt gör ingenting, det hör ju liksom till pjäsens hela tema och man kan inte få allt på en premiär. Huvudsaken är att kroppsspråket och de humoristiska poänger som Carin Mannheimer kryddat sitt manus med sitter där de ska, vilket belönas med omedelbart gensvar från publiken.
Att Karin Enberg har tagit fasta på aktörernas egen ålder är ett plus – de behöver inte göra sig så mycket äldre än de är och deras samspel bygger på en hel del liv och rörelse och känsla för dynamik.
Ett annat plus är att publiken aldrig skrivs på näsan, varken av den djupsinniga svärtan eller dess komiska vändningar. En regissör kan välja att betona antingen det ena eller andra, och här lutar den försiktiga balansgången framgångsrikt mot det lättsamma snarare än mot det bokstavligt gravallvarliga.
Igenkänningsfaktorn är hög vare sig man är ung eller gammal, eller som min tidigare nämnda bänkgranne utbrast efter en torrt konstaterande och krass monolog av Margareta Gudmundson: "Precis så där var min farmor!"
Hantering av vänskap är också något alla kan känna igen sig i och "I sista minuten" hyllar vänskapen som det viktigaste av allt. Jag älskar den här pjäsen också för att slutet är lyckligt. De båda männens metamorfos och kvinnornas kollektiva lösning på sin livssituation är rena glädjekicken.