Streber
”Jag har lärt mig att uppskatta de dåliga människorna. Inte de lite dåliga – lögnhalsarna och skrytmakarna – de kan få vara. Men de verkligt dåliga. Utan dem skulle affärslivet inte kunna existera.”
Det är desillusionism och cynism med den fatala formuleringen i Oscar Wildes anda som lägger premissen för Stig Dagermans pjäs "Streber". Fyra män med socialistiska värderingar har startat en bilverkstad, där varje person gått in med lika mycket pengar i insats. Satsningen grundar sig på ideologiska föreställningar; det ska bli de som omsätter socialistmens ideal i praktiken. Men en av männen, Blom, spelar ett falskt spel bakom kulisserna. Han vill sälja verkstaden till en direktör för ett stort verkstadsföretag och därigenom själv få ut en stor vinst, samt bli utnämnd till förman. Dagermans drama kretsar kring denna intrig.
Mot en syntmatta av disrytmiska hjärtslag och annalkande katastrof undergrävs idealismen i pjäsen och faller sönder, som en solidaritetens hjärtsvikt. Mattias Silvell gör en bra insats som den skrupellösa manipulatören och profithungriga idealsvikaren Blom. Han vränger och ljuger sig fram på sin väg över lik mot sina egenintressens mål och lyckas vara obehaglig och övertygande utan att bli en parodi på sig själv. Hans motiv känns inte konstlade, vilket är risken både i ett moraliskt drama och i dess skådespelares insats, något som Silvell undviker. Skådespelet är överlag bra. Rasmus Luthander övertygar som den unge Åke, den naiva idealisten som får symbolisera det rena i den politiska trons övertygelse och Eva Melander spelar direktören med självklarhet och pondus. Pjäsen är två timmar lång och trots att intrigen är gammal och inte på något sätt överraskande tål den att ses igen. Det blir aldrig tråkigt. Ett moraliskt drama behöver inte vara tidsenligt. Om pjäsen fortfarande har ett värde beror det på att frågeställningarna i den fortfarande är aktuella. Det räcker.
"Streber" är ett moraliskt drama. Det handlar om ideologi, om klasskillnader, girighet, stolthet. I alla aspekter är det en berättelse om idealet och människan, om tron på den och om sveket mot den. Idealet består av människor, när vi sviker idealet sviker vi människan bakom.
Det är en pjäs där idealen är statiska, den bakomliggande fattigdomen och nöden komplex och girigheten enkel och frätande. Handlingen och intrigen är på intet sätt ny, vi har sett den många gånger förut. Vi har den manipulativa skurken, den unga idealisten, den utnyttjade kvinnan. Vi har intrigen, vi har utbrytningen. Receptet följer Shakespeares "Othello", men sätts av Dagerman i en socialpolitisk kontext, där idealism möter girighet.
Dagerman skrev pjäsen 1948 och man har valt att behålla mycket av den känslan i pjäsen. Såväl kläder som könsroller känns troget pjäsens ålder, vilket inte är till pjäsens nackdel, då frågeställningen och dess tes är intakt. Det som skiljer sig är ljussättningen och scenografin, vilken känns modern och påkostad. I vissa partier känns det som ett onödigt komplement. Det visuella framhävs, men ibland på bekostnad av dialog och skådespelarinsats. Det är snyggt, men då ljus och scenografi är en kraftfull effekt förutsätts att det hela tiden används vid rätt tillfällen, vilket jag inte alltid tycker att det gör.
Trots de fördelar det visuella ger för att ge en större upplevelse till publiken, bör det användas med försiktighet. Visuella element, såväl som auditiva, ska berika. Inte splittra. Summan ska alltid vara på pluskant, annars ska man stryka det. När Silvells rollkaraktär håller sitt försvarstal i slutet av pjäsen och försvinner in i en stickande stjärnhimmel som förtar allt fokus, då är det dags att stryka. All estetiks grundregel är att upplevelsens slutsumma ska vara större än summan av de respektive delarna. Härvidlag är känsla för positionering, balans och dynamik avgörande för resultatet.
Överlag bjuder Riksteatern på bra teater med en klassiskt dramaturgisk intrig signerad Stig Dagerman 1948. Med tanke på att väldigt lite i det stora socialpolitiska rummet har förändrats tål den att upprepas. Nästa gång kanske fler än de cirka tjugo personer som utgör publiken denna kväll skulle dyka upp för att reflektera över denna brist på förändring. Eller bara för att se en överlag bra teaterföreställning.