"Tro" består av fyra monologer som skildrar kvinnoöden hämtade ur Gamla testamentet. Men tolkningen som den brittiske dramatikern Matthew Hurt gjort handlar snarare om politik än om religion. Den är plågsamt modern och könsmedveten och kretsar kring makt på ett sätt som ger begrepp som hopp och hopplöshet delvis ny innebörd.
Krigstillstånd råder från första stund, med alla de fasor det innebär för en kvinna. Oavsett var och när hon lever, om hon är hora eller helgon, troende eller inte alls övertygad om någonting, skyldig eller oskyldig, råder här inget tvivel om att det patriarkala samhället inte är mentalt hälsosamt, vare sig för henne eller för de män och barn som omger henne.
När nu Norrbottensteatern på Margareta Gudmundsons initiativ presenterar "Tro" för en svensk publik, är det ytterst välgjort i alla delar. Hon gestaltar Rahab, Batseba, Judit och Hanna, så att var och en får en egen personlighet i sitt eget sammanhang.
För varje ny scenbild visar det sig att de enskilda kvinnogestalterna också är delar av en så fruktansvärd helhet att det inte går att värja sig. Faktum är ju att allt bara fortsätter, sådana här hemskheter har pågått i tusentals år. Insikten att detta lika mycket handlar om samtida verkliga händelser som historiska berättelser känns helvetisk.
Att uppsättningen är visuellt tilltalande och också lika enkelt som effektfullt ljudsatt, är en paradox som gör snaran som dras åt ännu mer kvävande.
Margareta Gudmundson överdriver aldrig våldet och inte heller befrielsen, utan låter grymheterna och de existentiella frågor som uppstår tala för sig själva. Hon har god hjälp av koreografens danskunnande i Judits berättelse, när orden är förinspelade så att rörelserna får allt utrymme de behöver.
Samtidigt är det här första gången under föreställningen som min egen hittills odelade uppmärksamhet avtar. Kanske beror det på att Judit på ett plan är mer vilsam än de övriga tre kvinnorna.
Den mest omskakande berättelsen är den sista. Den om Hanna, vars sju söner kungen låter tortera till döds inför hennes ögon. Ändå vägrar hon att lyda honom, hon lyder hellre Gud.
När luften är som svårast att andas kommer Margareta Gudmundson av sig och behöver sufflörhjälp, vilket upprepas ytterligare två gånger. Jag förstår henne. Texten är så outhärdlig att leva sig in i att jag är lättad över tillfället att själv få tappa fokus någon sekund, om än det förstås är synd med avbrotten.
Dessa till trots gör Margareta Gudmundson stordåd med "Tro" som senare ska turnera i länet, så missa den för allt i världen inte! Den har allt som krävs för att bli en modern klassiker och jag tycker att det är extra roligt att Norrbottensteatern är först i Sverige med att inse det.