Härom veckan ställde Motörhead in en konsert i Bergen då rosslande frontfiguren/rockikonen Lemmy tappade rösten, men nu är allt som det ska, försäkrar göteborgaren som blivit ett enmansfyrverkeri i scenens mitt.
- Det är bara fint med rösten. Vi gjorde exakt rätt. Det var ingen katastrof med rösten, men hade vi åkt till Bergen och spelat hade nog de gig vi gör nu varit uppe i luften. Vi hade ett par dagar ledigt och han är tillbaka på banan.
Tjänar lika
PT når Mikkey Dee i Sundsvall, en av orterna som får besök. Han har erfarenhet från band som Dokken, King Diamond och Helloween och pratar i positiva ordalag om arbetsfördelningen i sin musikaliska hemvist sedan 20 år. Han konstaterar att Lemmy inte alltid vill stå i centrum, trots sin status.
- Han är grundare av bandet, men han har absolut inte sista säg:en. Det är vi tre som gör det ihop. När jag började i bandet sa Lemmy "Vet du vad, Mikkey? Här måste vi alla tjäna lika och vi ska lägga in lika mycket i bandet. Annars håller det inte". Det har han helt rätt i. Det är aldrig bråk om vem som skrivit vad, eller att tre skitlåtar ska vara med på plattan bara för att gitarristen kräver det. Det här är väldigt unikt. Man får hoppas att yngre band tar lärdom. Jag hade aldrig stannat länge under en boss.
Sedan det totala genombrottet i slutet av 70-talet har det gått både upp och ner för bandet som stått pall för de hårdaste trendvindar.
Vin, spel och skidor
Någonstans runt albumet "Inferno" (2004) fick bandet en nytändning. Mikkey Dee håller med och pekar på producenten Cameron Webb som en anledning.
- Han kunde vara tuff och säga åt oss hur dåliga vi var ibland. Han har stått öga mot öga med Lemmy som skrikit åt honom och frågat vad han kan om rock ’n’ roll. Phil hatade honom efter två plattor och skulle aldrig mer jobba med honom. Det var en ung kille som vågade stå på sig. Nu älskar vi honom. Vår relation har tagit oss till en annan nivå.
Mikkey Dee pekar också på udda satsningar som börjar betala sig och säger att det kan verka som lite löjliga saker ibland. Bandet har långt kvar till Kiss vad gäller prylar associerade med sitt varumärke, men de har kommit en bit på väg. Motörhead har inlett samarbeten med skid-, motorcykel-, vin- och sprittillverkare. De har även lånat ut sina musikaliska talanger till så väl Svampbob som flera tv-spel. Kort sagt, de hittar nya målgrupper.
- Om du går på våra gig nu är hela golvet fyllt med barn och ungdomar. För inte så många år sedan kunde vi kanske göra fyra eller fem gig i England. Från ena året till det andra gjorde vi 23 spelningar på större ställen. Det är inte de gamla som klivit upp ur sina gravar. Det är en ny generation som tycker att det är okej att gilla farsans musik. Det är väl bara mina barn som inte gillar det jag gillar. Det är svårt att få dem att tycka om Purple, Rush och Thin Lizzy.
Men framför allt framhåller Mikkey Dee det huvudsakliga, det som händer när trion går upp på scenen.
- Jag klappar mig själv på axeln och säger "fan vad grym du är på trummor, Mikkey Dee". Man måste göra det.
Vila högt i kurs
Akustiska "Whorehouse blues" som plockats in i setlistan på turnén, har blivit ett uppskattat inslag. Det har spekulerats om en akustisk platta från bandet, planer som Mikkey Dee dementerar.
- Näe, det är nog inte aktuellt, men vi kan göra någon fler akustisk låt eller cover på någon kommande platta.
Motörhead må ha rykte om sig om rock ’n’ rollivsstil - Lemmy har i sina dagar gått på både det ena och det andra - men för Mikkey Dee, som ibland har familjen med sig, står återhämtning högt på listan.
- Jag försöker vila mig så mycket som jag kan. Man gör allt och ingenting. Jag tittar mycket på film och behöver mycket sömn för att kunna explodera på scen.
Han gjorde aldrig någon riktig audition. Han hjälpte Motörhead i studion, hoppade på en förbandsturné till Ozzy Osbourne och på den vägen är det. Nu har han suttit "i fällan" i 20 år.
Inte i trådarna
- Det är bara ett nummer. 20 år med Motörhead. Det är en fantastisk resa. Det har varit väldigt mycket upp, men också en del "down". Man lär sig varje dag och många undrar om det är kul fortfarande. Den dagen jag sätter mig i en bekväm fåtölj och bara åker med, då är det dags att kliva ner. Jag vill inte bli en trummis som får folk att säga "där är Mikkey Dee, fan vad han var bra". Jag tänker inte hänga i trådarna tills sista trumpinnen är slagen.