Egentligen skulle skivan heta "Bo Kaspers orkester i evighet", men då detta passande nog är bandets åttonde album lät man evighetssymbolen bli stående - en åtta - och fick därmed en slags tvetydighet i titeln.
- Att Mats (Schubert, klaviatur och gitarr) hade det som arbetsnamn var nog mer ett slags skämt och vi tyckte att det var rätt festligt, men börjar man tänka att det här kan vi hålla på med i evighet ... Det är nog inte så bra. Möjligen kan man säga att vi har hållit på i en evighet (skratt), men man tar en låt i taget.
Ingen skivspelare
Undertecknad påstår att nya albumet känns som en återgång och ändå inte, efter förra rockigare plattan "Hund". Det är precis vad Bo Sundströms dotter har sagt om skivan. Så hur har då tankarna gått den här gången?
- Syftet med skivan var att den skulle vara medkännande och varm. Har vi spretat tidigare så håller den här ihop bättre. Det är rätt faktorer som håller ihop den. Det finns en linje i texterna och den är ganska pastischbefriad, bortsett från sista låten, som är en riktig Bowie/Mott the hoople-historia.
- Vi sa inför den här plattan att vi inte skulle lyssna så mycket på referenser. Vi har inte haft en skivspelare i studion. Vi har tagit det från "scratch" själva.
Studion ja. Bandets replokal vid Telefonplan har byggts om till en egen studio, vilket ger ett helt annat läge för inspelningar.
- Det är skarpt läge hela tiden. Vi kan sätta på "rött" och fånga ögonblicket i stället för att försöka komma ihåg en idé. Det är otroligt lyxigt.
Ligger och skvalpar
"Hund" innebar att bandet hittade en ny publik och Bo Sundström ser "I samma bil" som deras första riktiga hit.
- Vad det blev på en del ställen var att vi tappade värme och intimitet. För oss är tilltalet viktigare än musikstilen.
Bo Sundström har som vanligt skrivit de flesta av texterna. Pitesonen/popsnickraren Andreas Mattsson har bidragit med ett par ganska mörka texter medan Tomas Andersson Wijs textbidrag i öppningsspåret dryper av romantik. Att "8" är en skilsmässoplatta håller Bo Sundström inte med om. Snarare speglar en del av textinnehållet kampen att hålla kärleken vid liv.
- Michael (Malmgren, bandets basist) har gått igenom en ganska jobbig skilsmässa. Det har onekligen påverkat en del. När vi har beskrivit kärleken genom åren har olyckan ofta legat på lur. Så är det även här. När jag tänker efter har vi inte haft många kärlekslåtar med "happy ending". Det ligger och skvalpar något slags misantropiskt i det hela. Jag vet inte var det kommer ifrån. Kanske är det ett sinnelag hos mig.
- Kärleken är någonting man får kämpa för som fan. I den här passionen, så är det även i bandet, så bryr man sig så mycket. Det är inte bara som att dansa på en grönskande äng i alperna.
Hjälp från Moneybrother
Han säger att han har tillåtit sig ett lite större sånguttryck nu än när orkestern startade.
-Då hade jag något slags Chet Baker/Mose Allison-ideal, att man kunde uttrycka sig utan att vara dramatisk, att musiken får uttrycka sig i stället.
Anders "Moneybrother" Wendin har lånats in som sångcoach på inspelningen.
- När man har producent kan det hända att man använder tre dagar till ett trumsound och sedan ska sången sättas på en kvart. Enligt mig som är sångare är låten till femtio procent sång, även om du har Londonfilharmonikerna bakom dig.
- Han (Moneybrother) kunde säga "vafan, här håller du på att dö, visa det då" och om jag sjöng på det sättet kunde han säga "nej, här ska du viska i någons öra". Det var nästan som att sjunga för publik. Det blev en speciell situation.
Håkan Hellström hyllas
Skivans sista spår "Tack för konserten (din jävel)" tar sitt avstamp i en stark konsertupplevelse när Bo Sundström såg Håkan Hellström live i Visby, en sådan där knäckande bra konsert. De umgicks på efterfesten.
Brukar du bli avundsjuk på andra artister?
- När man håller på med musik själv blir man inte den här diskofilen när man hör en bra platta eller ser ett bra gig. Det blir inte "åhh, vad bra". Snarare blir man lite stressad. Man vill slå av och sätta sig och spela (skratt).
Bo Sundström talar om tiden före och efter Håkan Hellström och Anna Ternheim när det gäller svensk musik.
- Det finns en ny typ av självförtroende. Jag kan inte bli avundsjuk, bara konstatera att det är drivet på ett annat sätt. Det går vidare och det blir bara bättre och bättre. Det är häftigt att se. Låten är en hyllning till alla som håller på och lirar, om än med utgångspunkt från en Håkan-konsert.
Han tystnar i några sekunder och tillägger sedan:
- Han bjöd på en drink också.
Under hösten blir det ett fåtal spelningar på större orter i Norden. Till våren väntar en omfattande sväng på cirka 30 spelplatser och då är det troligt att både Piteå och Luleå får besök. Bandet kommer då att uppträda som kvartett, utan förstärkning av extra gitarrist, blåsare och klaviatur.
- Vi gjorde några spelningar på förra turnén där vi bara var fyra. Det blir på ett nytt sätt. Man kan sätta upp en lista på 30 låtar och bestämma att "nu kör vi den".
Apropå spelningar brukar de vara avgörande för vad Bo Sundström tycker om det senaste knippet låtar.
- Vanligtvis brukar man säga att efter fyra, fem spelningar på turnén så vet man vad man tycker om plattan. Den här gången kan jag säga det direkt. Jag gillar den.