En ensam bil jagar genom natten. Öde industriområden, mörk skog, tomma motorvägar. Med 4 000 led-lampor strösslade över karossen ser det mer ut som en galax på flykt genom universum än ett fordon.
På det hela taget en ganska vanlig rockvideo. Samtidigt något av ett manifest. Johnossi presenterar sitt fjärde album "Transitions" med videon till singeln "Gone forever". Jakten på ögonblicket som aldrig stannar kvar. Världar bortom, och världar inom. Det är tankar som upptar bandets sångare och gitarrist John Engelbert.
- Jag försöker koppla bort huvudet, den analyserande delen av hjärnan, den kritiska delen - det är fienden, säger han.
Vuxit fram
Resonemanget handlar om hur låtarna på den nya skivan har blivit till. Duon har inte haft någon plan, utan låtit albumet växa fram av sig självt. Precis som de texter som kommer till John Engelbert medan han spelar sina ofärdiga låtar.
- Ofta kommer det några fraser, helt naturligt, och så spelar jag in det. Om det fungerar så är det bara att tacka och ta emot. När vi har spelat en grej i en månad så har jag ofta en hel text.
Skivans titel kom till trumslagaren Oskar "Ossi" Bonde i en feberdröm. För John Engelbert kändes det självklart att sätta "Transitions" på konvolutet. Det ogreppbara nuet och övergången mellan olika mentala tillstånd fascinerar honom.
- Det kommer nog från att jag alltid har grottat ner mig i mig själv, rent psykiskt. Jag har haft mycket problem med existentiell ångest och sånt där.
På "Transitions" har duon vidgat sina ganska snäva musikaliska cirklar och förvandlat sig till en trio genom att samarbeta med keyboardisten Martin Hederos från Soundtrack of Our Lives.
- För oss är det stor skillnad, men vissa tycker kanske att det är Johnossi rakt igenom. Martin kom in tidigt under inspelningen och det formade den här plattan väldigt mycket, säger Oskar Bonde.
Låtarna är dramatiska och soundet storslaget, med drag av den episka stadiumrock som gjort band som The Killers och Arcade Fire till världsnamn. John Engelbert menar att Johnossi i dag har blivit det band de alltid strävat efter att vara, ett band som står långt ifrån det som fick sitt genombrott med låtar som "Man must dance".
- Redan på förra skivan fick vi ett gäng emot oss som tyckte att vi blivit fläskrockiga och det har vi väl om man jämför med första skivan. Det var först på "Mavericks" som vi kände att "ok, det här är vi", men så fort man är klar fortsätter processen och då måste man hitta den man är just då. Det känner jag att vi har gjort nu.