På engelska kallas de för killer whales - mördarvalar. Namnet ger en vink om det dåliga rykte som späckhuggarna haft i flera århundraden.
Att mördandet nästan enbart begränsats till att gälla andra havsdjur har inte hjälpt, i mänskliga ögon är det ändå moraliskt tvivelaktigt att äta gulliga sälar och pingviner.
Så kom Willy - och inget blev sig likt.
Mobbad och plågad
1993 premiärvisades den första filmen om den olyckliga späckhuggaren som fångats som liten för att visas upp i en vattenpark. Hundratusentals barn över hela världen förtrollades av berättelsen om Willys vänskap med pojken Jesse och kampen för att befria den svartvita valen.
Sammanlagt gjordes fyra filmer i serien - alla med samma budskap: Rädda Willy!
Den unga biopubliken ansåg självklart att budskapet också måste gälla späckhuggaren Keiko som spelade Willy. Keiko hade den perfekta sentimentala bakgrunden: uppvuxen i fångenskap (precis som Willy), mobbad av de andra späckhuggarna och plågad av hudproblem han fått i vattenparken.
Dog vid Norges kust
Miljontals dollar strömmade in till organisationen Free Willy
Keiko Foundation, som gjorde upp planer för att återföra Keiko till friheten.
Han fraktades med flygplan till ett tillfälligt (och lyxigare) hem i Oregon för att 1998 chartras i ett privatplan till en liten vik vid Västmannaöarna på Island.
Där skulle Keiko/Willy tränas till frihet. Han matades med fisk, men uppmuntrades att ta dagliga simturer utanför sin specialbyggda inhägnad i havet.
Fast Keikos frihetslängtan blev aldrig så stor att han lärde sig att fånga sin föda på egen hand. 2003 avled späckhuggaren i sviterna av lunginflammation, i en vik vid Norges kust, in i det sista livnärd av sina skötare. Fri och lycklig?