Jörgensdotter skriver om längtan

- Alla i "Bergets döttrar" har en desperat längtan efter att få vara vid någon annans sida, säger författaren.
Hon är på snabbvisit i Stockholm. Utrustad med övernattningsväska möter Anna Jörgensdotter mig på centralstationen.
Inom fyra timmar kommer hon att vara hemma igen, i Kungsgården utanför Sandviken.
- Jag trivs inte i storstäder. Men, visst, man har ju hört att det kan vara smartare rent karriärmässigt att bo i en större stad, säger hon och skjuter in sin väska en bit under stolen.
Men en flytt är långtifrån aktuell.
- Jag bodde i Malmö ett tag, och den underground-litteraturscen som fanns där och som jag var en del av kan jag sakna. Men Stockholm...nej. Det viktigaste är ju att jag trivs, jag och min familj. Det kan man inte bara byta bort.
Livet i Sandviken
Anna Jörgensdotter kan räkna sig till den relativt stora skara skriftställare som har sin hemvist i Sandviken med omnejd.
Bernt-Olov Andersson och poeten Helene Rådberg hör till dem som hon regelbundet rådfrågar och söker sig till.
- Vi har varandra, det är skönt. Och man behöver arbetskamrater. Jag försöker hålla en aktiv dialog när jag skriver, jag vill prata om det jag gör hela tiden.
Hon kastar en blick på anledningen till vårt möte: nya romanen "Bergets döttrar" ligger mellan oss på bordet.
Boken utspelar sig under åren 1938-58 i hemtrakterna i Sandviken. Tre systrar och två bröder står i centrum.
- Alla i "Bergets döttrar" har en desperat längtan efter att få vara vid någon annans sida. Samtidigt har de inte vanan att tala om känslor, och om sig själva. Att tiga var en dygd då.
Överlappar varandra
Karaktärernas liv sammanflätas, de kämpar med inre konflikter, de möts och de nöts.
- Jag skrev boken mycket därför att jag ville ta itu med min egen berättelse, vem jag är och varifrån jag kommer. När jag skriver har jag ett stort behov av att känna att jag är med i den stora väven, som vi alla är en del av. Ändå är boken väldigt fiktiv. Karaktärerna är helt påhittade.
Att vi faktiskt påverkar varandra ser hon som en tröst.
- Vi kan överlappa varandras liv bara någon millimeter, men det får ändå konsekvenser, man känner av det. Och det är roligare att leva då, man är egentligen aldrig ensam.
Anna Jörgensdotter kommer in på hur hon själv delvis saknade kvinnliga förebilder som liten flicka, och att hon än i dag tampas med könsrelaterade frågor.
- Kvinnor och män trycks fortfarande in i mallar. Det är samma fängelse som det som skymtar i boken. Jag kommer ihåg hur det var när jag var liten när jag förväntades vara stillsam och tyst. Och nu, i individualismens tidevarv, uppmanas vi dessutom att bara se till oss själva.
Hennes tankegångar är ständigt aktuella, men paradoxalt nog hopplöst omoderna.
- Vi lever i dag som om vi vore ensamma. Vi tvingas glömma bort att vi är beroende av varandra. Beroendet av en annan människa ses ofta som något svagt, eller dåligt.
En av karaktärerna i boken, Max, hyser en i det närmaste ursinnig kärlek till sin fästmö Karin. Han kan inte vara utan henne, och det låter han henne veta. Hela tiden.
- Max klamrar sig fast. Han säger: jag behöver dig, jag behöver dig jättemycket. Jag vill ge röst åt den där desperata längtan, låta den ta plats.
Separationsångest
Anna Jörgensdotter trummar med fingrarna på sin nya bok. Hon berättar att hon har svårt att släppa den, rent mentalt.
- Jag har hållit på med den i tre år, jag har en extrem separationsångest. Och jag vill så gärna att folk ska tycka om den.
När vi båda reser oss för att säga adjö tar hon blixtsnabbt upp mitt exemplar av "Bergets döttrar" och är nära att ta det med sig. Hon skrattar urskuldrande.
- Du ser, jag tror att den fortfarande är min.

Jörgensdotter skriver om längtan

Ingen människa är en ö.De berömda raderna får nytt liv i Anna Jörgensdotters senaste roman.