Sommaridyllen vid AB Svenska Ords skrivarstuga är så vacker att det svider i ögonen. Solen flödar över 1700-talstorpet på Söders höjder och fåglarna kvittrar så ivrigt att de nästan överröstar trafikbullret från gatan nedanför.
Riktigt samma entusiasm råder inte inne i den röda stugan. Hans Alfredson har ställt upp för en intervju, eftersom hans bokförlag passar på att ge ut en box med några av hans bästa böcker till jubileet, men tycker egentligen att det här med att bli äldre är en enda stor plåga.
- Usch, fan, jag hatar att jag ska fylla 80 år, säger han.
Kreativiteten sinar
Kroppen har börjat säga ifrån, det krävs åtta-nio mediciner varje dag för att hålla sjukdomarna stången, konstaterar han osentimentalt. Än värre är att den omåttliga kreativitet som resulterat i otaliga revyer, filmer, böcker, barnvisor, teckningar och hundratals sönderälskade Lindemän tycks ha sinat. Ett tag hade han planer på att skriva sina memoarer, nu är det helt skrinlagt.
- Jag har tappat all lust. Jag skriver ingenting. Jag gör ingenting. Jag bara går omkring och gnäller.
Tre fjärdedelar av meningen ovan sägs på djupaste allvar. Den återstående delen med en humorveterans osvikliga känsla för tajming. Även om Hasse Alfredson framställer sitt liv just nu som en enda lång golgatavandring finns det trots allt ljuspunkter i mörkret - humorn har inte gått förlorad. På frågan om hur han allra helst vill bli ihågkommen svarar han blixtsnabbt: ”Som en av Sveriges bästa pelotaspelare”. Och när jag undrar hur han var som barn bollas frågan lika hastigt tillbaka:
- Hur var DU som liten? Liten, kanske.
Fast punkt
Stugan vi sitter i har varit en fast punkt sedan 1956, då det nygifta paret Hans och Gunilla Alfredson flyttade till Stockholm. Det omoderna huset tjänade sitt syfte som bostad, trots att det saknade rinnande vatten och de trängande behoven måste uträttas på utedasset på gården.
- Gunilla jobbade ju på Hasselblads och jag på Sveriges Radio så vi höll oss och sket på jobbet, säger han och skrattar torrt.
När äldste sonen Daniel skulle födas flyttade paret Alfredson till en modern lägenhet i Hagsätra. Huset med den billiga hyran behöll han och började snart använda det som skrivarstuga tillsammans med nyblivne kompanjonen Tage Danielsson. Deras arbetsgemenskap manifesterades i revyer som ”Gula hund”, teaterföreställningar som ”Fröken Fleggmans mustasch” och filmer som ”Äppelkriget” och ”Picassos äventyr”. Tage Danielsson avled i malignt melanom redan 1985, men begreppet HasseåTage hör evigheten till.
- Man tänker fortfarande på oss som ett par, som Helan och Halvan, konstaterar Hans Alfredson.
- Att det fungerade så bra mellan oss berodde på att vi var såpass olika. Vi hade helt olika karaktärer, men vi hade samma kan man säga inställning till politik och religion och humor och sådant.
Brutala sågningar
Numera är han gruvligt trött på frågor om hur det var förr, om vad han är mest och minst nöjd med i sin karriär. Att de brutala sågningarna av ”Vargens tid” fick honom att sluta filma är ingen hemlighet, men med åren har han börjat tycka allt mer illa om att betygsätta även de stoltaste ögonblicken i i livet. Fast samarbetet med Tage talar han fortfarande om med värme och saknad i rösten.
- Livet var som roligast när Tage och jag jobbade som mest. Även fast det inträffade lite tragedier i mitt privatliv så bet jag mig fast i alla fall, i jobbet. Man kan nog säga att det är jobbet som har fört livet framåt.
- Jo, jag har haft mycket fantasi, säger han och skruvar plötsligt otåligt på sig.
- Men jag har blivit intervjuad så många gånger av människor så jag nästan börjar kräkas när jag ska berätta om mitt liv. Räcker det inte nu, tycker du?