Mikko Virtanen i "Hallonbåtsflyktingen" är övertygad om att han egentligen är svensk. Han älskar ju allt med Sverige: kungahuset, allsången, ABBA och hallonbåtarna. För att bli en riktig medelsvensson och komma ut ur sin finska tvångströja är han beredd att betala ett mycket högt pris.
Transnationell
Den transnationelle Mikkos sorglustiga vedermödor blev en stor framgång för Miika Nousiainen i Finland och översattes snart till svenska. Men han blev tidigt på det klara med att varje läsare gjorde sin egen tolkning av Mikkos öde.
- Alla finländare har en åsikt om Sverige, man hatar eller älskar, eller hatar och älskar samtidigt. När boken kom ut var det läsare som sade till mig "Vad bra att du skrev den här boken, jag älskar också Sverige och ingen förstår det i Finland" och sedan kom nästa läsare och sade "Jag hatar också Sverige, vad bra att du driver med svenskarna".
Svensktextad
Nu har "Hallonbåtsflyktingen" blivit en teaterföreställning, med finska KOM-teatteri som kommer till Sverige för ett längre gästspel med Riksteatern. Föreställningen ges på finska, men textas till svenska. Den 26 januari är det premiär i Gävle, där Miika Nousiainen möter upp efter föreställningen för ett samtal med publiken. Helst hade han velat följa med på hela turnén, men tvingas av tidsskäl nöja sig med tre stopp på resan.
- Det ska bli intressant att se hur den svenska publiken reagerar. Jag är nästan säker på att det kommer att komma många Sverigefinnar, men kommer mottagandet att bli annorlunda, jag har ingen aning?
Sverigekomplex
"Hallonbåtsflyktingen" levererar en och annan känga mot det svenska samhället, men Miika Nousiainen skojar samtidigt med att Sverigekomplexet är så tydligt hos många finländare, särskilt i den äldre generationen. Som tonåring började han på rent trots heja på Sverige i fotbolls-VM 1990 när han märkte hur nöjd hans pappa blev varje gång det svenska laget förlorade sina matcher.
- Det kanske finns 30-40 procent av mig i Mikko - men jag är inte lika galen som han, försäkrar han.
Från början ville han skriva en trilogi om vad han skämtsamt kallar för Finlands tre trauman: Sverige, långdistanslöpning och alkohol. Hittills har det bara blivit två delar, den tredje om finnarnas förhållande till spriten har han ännu inte fått till.
- Jag märkte att jag inte vet tillräckligt mycket om alkohol. Jag kan ta tre, fyra öl och sedan orkar jag inte mer, jag är nog ingen genuin finne på det viset.