Jobbig, känslig bok
I fredags hade filmen med samma namn premiär, till kritikernas applåder.
Och nu är det lätt att se Fröken Märkvärdig som språkrör i diskussionen om utbrändhet, stress och "duktiga" flickor - men när boken skrevs var det inte många som diskuterade de duktiga, stressade flickorna.
- Den diskussionen kom några år efteråt. Från att inte ha funnits var utbrändhetsdiagnosen fullständigt självklar. Det var därför jag tyckte att det var en otroligt jobbig och känslig bok att göra, säger Joanna Rubin Dranger - som också berättar att det var nära att Fröken Märkvärdig blev Herr Märkvärdig.
- Jag var beredd på att alla skulle tolka berättelsen som självbiografisk. Så jag funderade på att göra henne till en manlig huvudperson just för att slippa den diskussionen. Men under arbetet valde jag att göra henne till kvinna för att kunna göra poänger av de dubbla kraven på kvinnor.
- Vi bör ha manliga egenskaper som självständighet, egensinne, bestämdhet - samtidigt som vi ska ha de traditionellt kvinnliga attributen som att vara inkännande och lyssnande och allt möjligt.
Och frågorna om självbiografi har Joanna Rubin Dranger inte sluppit. Historien handlar trots allt om en ung designer som kommer in på elitskola, frilansar, utsätts för hårt tryck inte minst av sina framgångsrika föräldrar och råkar in i en depression.
Illustratören Joanna Rubin Dranger har gått på konstfack, hennes föräldrar är arkitekt respektive berömd möbeldesigner och hon har själv genomlidit en svår depression.
Ointresserad av sanning
Men att Fröken Märkvärdig är hon själv har hon länge lagt stor kraft på att dementera.
- Jag är så ointresserad av biografisk sanning. Min verksamhet går i stället ut på att fånga essensen av känslor.
- Jag brukar säga att boken inte har med självbiografi att göra, däremot självmytologi. Mina föräldrar tycker att "Fröken Märkvärdig" är jätterolig, om den har gett dem en tankeställare får du fråga dem.
- Jag blev deprimerad 1996, men ända sedan högstadiet hade jag haft en närhet till ett mörker som ... jag inte har längre.
- Jag är fortfarande helt fascinerad av att det slutat vara min dagliga tillvaro. Det försvann genom en kombination av många års terapi och andra saker, men det skulle kanske komma tillbaka om min livssituation förändrades radikalt.