Singeln "Kärlekens land" är på många sätt typisk för Skriets albumdebut.
- Skivan låter som Ray Bradburys "Världens sista kväll". En novell som handlar om att alla i världen har haft samma dröm om att jorden ska gå under nästa morgon. Två huvudpersoner sitter på en veranda en vacker försommarkväll. Det är en lugn och vacker scen och samtidigt sorglig och brutal, för att man vet vad som är på gång, säger Isak Sundström.
Lyssnar på Orbison
Skriet tar emot i en källare i södra Stockholm. Belägen under en biograf krävs både hiss och spiraltrappa för att ta sig ned till "helvetesrummet".
- Jag fick Josef Fritzl-vibbar när jag gick ned första gången. Delar av stenväggen var nycementerad, precis som om någon hade murat in en kropp där.
Men vi ville bygga en dammfri kokong i det här stora rummet, som en koja på dagis, säger Jacob Frössén om duons replokal.
Här har låtar som "Ben & hjärta" tagit form. En låt som bakom Skriets dova dimma bär rytm och melodi hemmahörande i den mest hjärtskärande av motownballader.
- Jag gillar Roy Orbison och känslan han ofta har i sina låtar. Det var begränsningarna som gjorde att vi låter som vi låter, vi hade inget riktigt trumset och allt det där. För mig handlar den där låten om en otroligt stor, ofrånkomlig kärlek.
I höst är tre konserter inplanerade - räkna inte med någon längre turné.
- Skriet är ett öppet projekt och inte det där klassiska turnerande rockbandet. Turnerandet känns inte så lockade just nu, att åka till Skövde och käka pizza med inbakad hamburgare..., säger Isak Sundström och skakar på huvudet.