- Bitterljuv ...
Beskrivningen av tonen som genomsyrar hennes böcker faller till sist i god jord. Hon nickar och säger:
- Ja, du har rätt. Jag måste erkänna att den här boken och alla böcker jag har skrivit är just bitterljuva. Jag gillar smaken av det bittra och det söta tillsammans. Bara sött är inget för mig.
Börjar svart
Boken hon talar om är uppföljaren till succéer som "Jag älskade honom" och "Tillsammans är man mindre ensam". Romanen "Lyckan är en sällsam fågel" börjar precis som föregångarna i svärta. Charles, en medelålders arkitekt, som lever sitt liv på tomgång, nås av beskedet att hans bästa väns mamma har tagit livet av sig. Det är början till en nedåtgående spiral av förebråelser och självförnedring, sinnestillstånd som även avspeglas stilistiskt i texten.
- Jag ville krypa in under skinnet på en man som led av en sorts depression. När du är på gränsen till att bryta ihop blir allt så tungt, till och med att gå upp på morgonen kan kännas helt omöjligt. Det var väldigt jobbigt för mig också att leva med den här olycklige mannen, säger hon.
Ensamföräldrar
"Lyckan är en sällsam fågel" är en tjock bok med många olika stickspår. Brusten kärlek, överraskande kärlek, livsavgörande svek, vänskapsband som bryts och föräldrar som aldrig överger sina barn, allt avhandlas på drygt 550 sidor. Symptomatiskt för boken är att alla de viktigaste karaktärerna är eller är på väg att bli ensamstående föräldrar.
- Det var inte så att jag ville skriva om ensamföräldrar. Men jag är själv skild och min mor och far var också skilda. Jag kan inte konstruera en traditionell familj med mamma och pappa i framsätet på bilen och två barn där bak. Jag vet inte ens om jag kan skriva om den sortens människor, säger Anna Gavalda.
Berättelsen om hennes liv ter sig annars som en klassisk framgångssaga. När lärarinnan Anna Gavalda debuterade 1999 var hennes förläggare orolig. Skulle hennes novellsamling säljas i de 900 exemplar som var nödvändiga för att utgivningen skulle bära sig ekonomiskt? Tio år senare har "Jag skulle vilja att någon väntade på mig någonstans" sålts i två miljoner exemplar över hela världen.
Men förutom att hon snart kunde säga upp sig från sitt jobb har Anna Gavaldas liv inte förändrats särskilt, hävdar hon.
- För mig är det här med succé lite surrealistiskt. Jag befattar mig inte med det. Jag har varit i Sverige tidigare, den här gången är det lite fler intervjuer och jag får bo på ett trendigare hotell. Men när jag går till sängs på kvällen gör jag det med samma personlighet som förut.
Inte nöjd
Att det är en personlighet som rymmer både sött och salt blir tydligt redan under ett kort möte. Anna Gavalda bjuder generöst på sig själv, ser på sin omgivning med varm blick, men är inte rädd för att säga ifrån om något inte passar. Hon gör ingen hemlighet av att hon själv inte är särskilt nöjd med den filmatisering som gjordes av "Tillsammans är man mindre ensam" med en av fransk films största kvinnliga stjärnor, Audrey Tautou.
- Den här gången är jag inte säker på att jag vill sälja filmrättigheterna. Jag gillar mina gestalter för mycket för att se dem förändras.
Skrivandet som medicin
Hennes förhållande till skrivandet är aningen schizofrent. Å ena sidan förbannar hon den ensamma tillvaron. Å andra sidan ser hon skrivandet som en slags medicin, som gör henne lugn och förnöjd.
Men "Lyckan är en sällsam fågel" var, som sagt, slitsam att skriva. Därför valde hon att snabbt skriva en ny bok som helt skiljer sig från föregångaren. Den ges ut strax före jul i Frankrike.
- Det är en väldigt kort bok, inte ens hundra sidor. Det är en fånig bok med en fånig handling och fåniga karaktärer. Allt är lättsamt, roligt och färgglatt, det är som ett glas champagne till mina läsare.