2012 års kulturdebatter satte ljuset på våra fördomar, med ett gemensamt budskap: nu får det vara nog.
Inte bara svenska medier häpnade över bilderna på kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som skrattandes matar den marsipanklädde konstnären Makode Linde med svart tårta. Tårtskandalen i mars blev startskottet för ett år då kulturdebatterna avlöste varandra - de flesta med samma grundfrågor. Hur hanterar vi de stereotypa bilderna som rör en allt större del av Sveriges befolkning? Och vem har tolkningsföreträde?
Ida Burén, vd för Intercult och mamma till en afrosvensk tioåring, beskriver 2012 som en kunskapsresa, även för henne själv, som en del av gruppen vita kulturarbetare:
- Min stora lärdom har varit att det finns andra tolkningsföreträden som går före mina egna. En bild som inte betyder något särskilt för mig kan ha en annan betydelse när en svart människa tittar på den.
Lilla Hjärtat - en stereotyp?
Under hösten dök Makode Lindes blackface-symbol upp i ny (oväntad) form, ungefär samtidigt som Tintin-gate en kort tid rasade på Kulturhuset i Stockholm.
Joanna Rubin Dranger, professor i illustration på Konstfack, var en av flera som såg en rasistisk stereotyp i Stina Wirséns barnboksfigur Lilla Hjärtat. I all välvilja har man åter fastnat i den vita världens bild av svarta, det vita koloniala bildarvet, menade Rubin Dranger.
Att Stina Wirséns intentioner var goda tvivlade ingen på. Inte heller på att hon tog illa vid sig av debatten; hon drog snart tillbaka böckerna och slutade teckna Lilla Hjärtat.
Men välvilja ursäktar inte, menade kritikerna. I afroamerikanska sammanhang är pickaninnyn sedan länge en kontroversiell stereotyp, det är dags att vi också förstår det, löd budskapet.
Ida Burén på Intercult berättar att hon ofta mötts av en ryggmärgsreflex: "Varför bråka om en söt tecknad figur?".
- Det kändes som ett förlöjligande av våra protester. Men nu har vi debatterat de här frågorna under året och höjt våra röster i massor av sammanhang. Sakta men säkert märker jag att folk lär sig något.
"Vilka är ni lojala med?"
Men för bara några veckor sedan stormade det åter på internet, efter nyheterna om att Disney klipper bort två av de mest fördomsfulla stereotyperna i Kalle Ankas jul och att en skola i Närke sagt nej till pepparkaksgubbar i luciatåget. Kanske är det globaliseringen, eller den ekonomiska krisen som kryper allt närmare, som skapar ett behov av trygghet och beständighet - protesterna var många och starka. Motreaktionerna kom dock lika snabbt.
Johannes Anyuru kastade sig in i debatten med en text som fick flera tusen kommentarer och över
20 000 delningar på Facebook.
"Ni som skämtar om den här pepparkakshistorien. Eller ni som till exempel kände er manade att lägga upp en bild på Tintin som profilbild tidigare i höst, under den så kallade Tintin-gate. Varifrån kommer lättheten med vilken ni tar ställning mot svarta barn? (...) Vilken ordning är ni lojala med?", skrev författaren.
Allt syns inte på internet
Journalisten Patrik Lundberg på Helsingborgs Dagblad kommenterade luciatågshistorien med en personlig berättelse om hur han, med lämpligt svart hår och olivfärgad hy, självklart valdes till pepparkaksgubbe i mellanstadiet.
- De här debatterna har förts över huvudet på dem som kan drabbas. Vita medelålders kulturarbetare förklarar vad som är kränkande och inte, säger Patrik Lundberg.
Det massiva, folkliga motståndet mot Disneys beslut tror han är missvisande och berättar att de flesta som inte håller med om det han skriver framför det i kommentarsfälten, medan de som håller med honom skickar ett mejl eller ringer.
- I dag är dina åsikter bara ett klick från att synas. Jag lovar att det är tio gånger fler som håller med mig, men det syns inte på internet.