Hur skulle det kännas att bli helt bortglömd av sin omgivning?
Den frågan ställde sig Mia Ajvide när hon bröt upp från det invanda livet på en liten ort i norra Östergötland. Där hade hon bott och verkat som lärare i många år, där var hon igenkänd av alla. I huset som maken John Ajvide Lindqvist ärvt på Rådmansö utanför Norrtälje, skulle hon få möjlighet att skriva på heltid. Men arbetet i sjöboden vid havet gick inte riktigt som hon hade tänkt sig.
- Jag tyckte det var jobbigt att fokusera på egna idéer, jag upplevde det som självupptaget och kände mig dålig och egoistisk. När vi gick på promenad genom byn hejade John på alla medan jag inte kände någon - då upplevde jag mig som lite osynliggjord.
Glömde sin dotter
Samtidigt fick en nära väns mamma diagnosen Alzheimers sjukdom. Steg för steg försämrades hennes minne, tills hon började glömma även sitt barn.
- Jag kände henne väl. Hon var en superbra mamma, klok, lite reserverad, men en väldigt vettig person. När hon med tiden blev sämre och sämre levde jag mig verkligen in i hur det var att bli bortglömd av någon som man älskar.
Idén till "Mannen som föll i glömska" uppstod tidigt. Problemet var bara att Mia Ajvide inte trodde sig kunna skriva boken. Hon var ju poet, för henne var prosa ett obekant område. Men eftersom uppslaget om mannen som suddas ut ur sin omgivnings medvetande kändes så klockrent försökte hon skänka bort det till sin man.
John Ajvide Lindqvist hade dock andra planer. Någon dag senare kallade han till styrelsemöte i makarnas gemensamma bolag Kommando Ajvide.
- "Jag är ordförande i år", sade han. Han hade fixat vitt vin och när sammanträdet startade sade han "Styrelsen har beslutat att nu får det vara bra med poesin. Du ska skriva den där boken."
Udda bok
Så blev det också till slut, även om romanskrivandet krävde mycket möda och tid. Resultatet blev en udda bok som faller utanför bokförlagens alltmer specifika genreindelningar. "Mannen som föll i glömska" är inte fantasy, absolut ingen deckare och inte heller en skräckberättelse.
- Kanske kan man kalla det för en äventyrsroman? Lite som "De tre musketörerna" som jag läste i en urgammal upplaga som min mamma hade fått när hon var barn - och som jag verkligen älskade.
Mia Ajvide är väl medveten om att hennes romandebut kommer att jämföras med John Ajvide Lindqvists böcker. Det stör henne inte - hon kopplar själv automatiskt ihop författarpar som Paul Auster och Siri Hustvedt och Stephen och Tabitha King.
- Jag är inte så känslig när det gäller sådant. Men jag hoppas ändå att kritiker och andra kan hålla isär en lite, att de har lite mer ordning på grejorna än vi vanliga dödliga så de bedömer boken för sig.
Gemensam barnbok
Det är ingen hemlighet att paret Ajvide har en tajt relation - de är varandras första läsare och kritiker. Högläsningskvällarna på Rådmansö är höjdpunkter i författarvärvet som kan utmynna i allt från spontana high fives till bister kritik. Nästa höst ges deras första riktiga samarbete ut, barnboken "Sulky och Bebbe regerar okej" som John Ajvide Lindqvist har skrivit och Mia Ajvide har gjort illustrationerna till.
Men det är inte alls säkert att det blir fler samarbetsprojekt i framtiden. Just nu är Mia Ajvide mest sugen på att fortsätta med det egna skrivandet.
Mest troligt blir det en ny roman om en kommunalrådsordförande som bestämmer sig för att föra in kärleken som en faktor i den kommunala budgeten. Luras bara inte att tro att det är en solskenshistoria - med Mia Ajvide vid pennan är den naggande obehagskänslan aldrig långt borta.