Han är en i högsta grad levande legend som har haft hela världen som estrad. Leif Kronlund har spelat för filmstjärnor, nobelpristagare och andra celebriteter, men försäkrar:
– Det är lika roligt att spela för en vanlig svensk storbandsälskande publik.
Fullsatta salonger
Inför en fullsatt danssalong ombord på Vikinglinjens Cinderella spelar Leif Kronlunds storband upp med vokalisterna Anita Berggren och Jim Leopardo. Som alltid kommer kapellmästaren själv in i den vita smokingjackan.
På dansgolvet flera förväntansfulla danspar, långt innan orkestern är spelklar. Leif småpratar innan bandet drar igång och presenterar låtvalet på ett välkänt maner:
– Frank Sinatra som nyligen skulle ha fyllt 100 år – vi hyllar honom här och nu med hans odödliga världshit ”New York, New York”, komponerad av John Kander, text Fred Webb.
Dansgolvet blir därefter knökfullt med den vuxet dansanta publiken.
Här får bandet direkt visa hur ett äkta storband ska låta. Allt sitter, från början till slut. Den entusiastiska publiken ger bandet långa välförtjänta applåder. Glenn Millers ”In the mood” blir nästa låt och en av bandets många och nostalgiskt musikaliska juveler.
De flesta ombord på Finlandskryssaren är hitresta med bussar från Sundsvall i norr till Skåne i söder.
– Under många år åkte vi med buss till publiken, nu kommer dom med buss till oss. Det är onekligen mycket bekvämare säger en förtjust Leif Kronlund, som med hustrun Dagny bor i Saltsjöbaden.
Dansbandseran
Under 50-talet och tidigt 60-tal spelades det mestadels jazzmusik på dansbanorna, säger Leif som själv är pianist.
– Att dansa till jazzmusik var ju inte det lättaste, ända tills dansbanden kom in på scen och dansbandseran drog igång: Flamingokvintetten, Sven-Ingvars, Sten & Stanley och Vikingarna för att ta några. Vi har dem att tacka för att danspubliken och dansglädjen kom tillbaka.
– Folk upptäckte att nu kunde man dansa till musiken! Jo, jag har sett de flesta dansstilar och Norrlandspubliken är bäst av alla på att dansa, säger en rutinerad kapellmästare som spelat i Norrbotten på bland annat Björknäsparken i Boden, Pite Havsbad och flera midsommarhelger i Sikfors.
Minns Sikfors med glädje
Vi fortsätter att prata om den tiden och Leif känner väl till Norrbottenspublikens 60- och 70 tals-favoritband: Yngve Forsells, Rune Lindstedt och Eskil Columbus.
Leif lyser upp när vi börjar prata om midsommartiden på Udden Sikfors.
– Vi spelade flera år på raken i början av 60-talet uppe i Sikfors under midsommarhelgerna. Jag har många goa minnen från den tiden. Vi spelade på en stor utomhusbana, inte ens scenen hade tak, men vi hade alltid bra väder.
– Eftersom scenen var vänd från älvbrinken så vi hörde bruset av forsen mellan låtarna. Vad jag kommer ihåg var publikhavet på festplatsen flera år upp emot 30 000 besökare!
– Det var långa spelningar, två kvällar i rad från 19 till 02. Dessutom spelade vi med artister som Towa Carson, Britt Berggren, Lill-Babs, Ann-Louise Hansson och Anna-Lena Löfgren.
– De bandmedlemmar som aldrig varit norr om Dalälven var alltid lika fascinerade av just de ljusa nätterna. Att kunna spela under dessa förutsättningar var något alldeles enastående.
Midsommar utan noter
Ett speciellt minne från Sikforstiden är en midsommar när bandet som alltid skulle åka buss de hundra milen upp.
– Min turnéledare hade bokat en buss som lastades med bandets alla instrument, kläder och pulpetrar. Dessutom med bandmedlemmarnas alla notmappar. Han tyckte efterhand att bussen var alldeles för skraltig för oss och beordrade en ny buss.
– Det var bara det att när vi kom fram till Sikfors så upptäcktes att alla noter glömts kvar i den buss som övergivits. Men som tur var så var bandet så samspelt och erfaret så vi spelade hela midsommarhelgen utan noter.
– Vi hade däremot en ny gitarrist som hade det lite besvärligare att hänga med. När han kom av sig låtsades han vifta bort myggen med sitt plektrum.
– Vid den tiden fanns inga mobiltelefoner så arrangören hade en efterlysningshögtalare som stod uppsatt på festplatsen. Under en paus i spelandet kunde det höras lysningar som: ”Olle, Olle kom till oljeberget – oljan sinar”. Jo, det var en hel del ”festande” och inte bara sockerdricka i flaskorna, skrattar Leif.
– Under alla dessa år blev vi mycket väl omhändertagna, detta bidrog till att vi alltid kände oss lite som hemma uppe i Sikfors.
Du har i år fyllt 85 år och ditt Storband fyller 70 – en oundviklig fråga, har du aldrig tänkt tanken att checka ut?
– Nej inte än, inte så länge jag tycker det är roligt att hålla på. Men nu för tiden har jag beslutat att det inte ska bli för tätt mellan spelningarna.
– Viking Lines erbjöd mig att vi skulle få spela alla söndagskvällar fram till våren/sommaren 2016. Jag begränsade det till endast två kvällar per månad och så här i efterhand var det ett riktigt beslut. Det är fantastiskt roligt att få spela för full salong alla dessa kvällar, säger Leif förnöjsamt.
Genombrott på 60-talet
Leif Kronlund tog över spelningarna på Skansen 1952 efter sin stora inspiratör, orkesterledaren Thore Erhling.
– Det blev heltid under sommarsäsongen på ”Galejan”, ända fram till 1964. Vi spelade upp till dans alla dagar i veckan utom måndagar, alltid med väldigt mycket folk.
– Vi var under denna tid med ett flertal gånger i Radions P1-direktsändningar och till detta kom flera medverkanden i TV – under en tid när alla skulle skaffa TV och vi bara hade en kanal. Bandet blev genom dessa framträdanden känt över hela landet.
Engagemangen kom att bli allt fler. Det har även blivit flera Nobelfester för Kronlunds storband.
Spelade för "Pamela"
1952 vann bandet en internationell storbandstävling i Paris. Detta innebar ett vidare kontaktnät ute i Europa och engagemang i Frankrike, Monte Carlo och Tyskland.
– En speciellt minnesvärd spelning var när 1980, då vi fick uppdraget att under några veckor spela i Schweiz på jetset-hotellet Palace i Gstaad. Vid den tiden kostade hotellrummet 32 000 kronor – per natt! Då ingick allt. Vilken lyx, vilken prakt!
Där bodde miljardärer, världskändisar och andra storheter. En av dem var Victoria Principal från tv-serien Dallas.
– Hon var nygift med en förmögen läkare och firade sin smekmånad just i Gstaad. Vi hade just slutat spela den kvällen när hon och hennes nyblivne make kom i hotellets "ballroom".
– ”Har ni slutat spela”, frågade hon. Jo, det hade vi, men …”No, we had just a short break”, fick jag fram. Jag gjorde ett tecken till grabbarna och så satte vi igång! Det var onekligen en skön syn när det lyckliga paret svävade ut över golvet.
Flera storband
Leif hade under 80-talet tre (!) storband sammansatta av lokalt duktiga musiker. Leif Kronlund Norr (Umeå) Väst (Göteborg) och Syd (Malmö). Han var utbildad civilekonom och arbetade samtidigt som chef för tidskriften Det Bästa. Då kom smällen. Han fick hjärtinfarkt. Läkarens råd eller order var ”sluta med ett av jobben”.
– Det blev endast en heltid och då som orkesterledare, och så har det varit sen dess, berättar den jubilerande kapellmästaren.
Återkomst
Vi återkommer till att prata om när Leifs Storband senast var i Piteå.
– Jag tror att det var 1989 och Östen Warnerbring var gästartist. Det blev två kvällar på Pite Havsbad med fullsatt restaurang, berättar en leende Leif.
Vad tror du om en ”återkomst” med hela ditt Storband till Piteå? Jag är säker på att din stora och mogna publik från Norr-och Västerbotten skulle jubla.
– Det vore mycket roligt att komma tillbaka till Piteå och publiken som senast dansade med oss på Pite Havsbad och givetvis även dom från Sikforstiden. Jag hoppas verkligen att det skulle kunna bli av, kanske redan under kommande vinter.