Maria tar Sally till kyrkan

Maria Lundqvist understryker att Göteborg är hemma. Inte Stockholm, trots att det är här hon bor och har sin vardag. Denna eftermiddag bestående av bland annat sko- och jackinköp tillsammans med dottern Nora och maken Micke. Intervjun görs från bilen. Inga problem.
Hon är massivt bioaktuell i Jan Troells "Maria Larssons eviga ögonblick", komedin "Rallybrudar" samt i "Lilla spöket Laban" där hon är berättare och gör alla röster. Bredden är ingen slump. Lusten att vistas i många genrer har funnits där länge. När "Sally" blev en enorm humorsuccé i SVT kom erbjudanden om både fortsättning och långfilm. Här backade hon för att inte förlora trovärdighet hos publik och regissörer.
En ynnest
Någon komedistämpel blev det inte. Tyngre roller i "Familjehemligheter", Annika Bengtzon-filmerna och inte minst guldbaggebelönade "Den bästa av mödrar" har satt stopp för det.
- Det var en sån ynnest verkligen. Det är inte så många gånger man får ett sådant erbjudande. En sådan historia blir sällan berättad, ett så mångfacetterat kvinnoporträtt. Jag är jätteglad för att jag fick lov att vara med och berätta. Att få komma till tals och berätta om en tid som har varit med människor som lever i dag och kan referera till historien ... Jag har fått så många påringningar och axelklappar av dem som blivit berörda och känt att de fått sin historia berättad. Det bästa för en skådespelare är att få ge en röst till någon och till något som har varit.
Hon berömmer regissören Klaus Härö som i stort sett bara sett henne i Sally, men ändå vågade satsa.
- Det är tyvärr en lite fördomsfull bild av dem som håller på med komik, att de bara kan det. Jag tror att den sanna komiken förutsätter att de som jobbar med den har djupet. Jag blir själv väldigt stimulerad av den sortens komik där den står i ett allvar, där igenkänningsfaktorn är så där rörande kännbar.
Kan du känna att du får för mycket ryggdunkningar och uppskattning?
- Nej, aldrig. Klart att det funnits sammanhang när det har blivit för mycket uppmärksamhet på mig som person, men när människor ger sig till känna för att de blivit berörda av eller varit med om det jag har berättat, så är det bara ett bevis på att det har lyckats.
- Jag håller inte på med det här för min egen skull eller för att bearbeta stora traumatiska upplevelser i mitt liv, utan faktiskt för att få vara med och ställa frågor, ge svar på frågor eller belysa dem på ett nytt sätt.
Ingen situps-människa
Sally har inte visat sig i media på tio år. Någon paus på obestämd framtid är det dock inte tal om.
- Nä, jag tror att jag tar med mig henne till Piteå. Jag är jätteglad att få vara i Sally-karaktären. Jag älskar den ytterligheten. Nu har det gått tio år sedan tv-serien. Får jag en bra och konkret förfrågan att ta upp henne igen så kanske jag skulle fundera på det.
- Hon är jättekul och jag får en väldig kick själv. Ofta när jag haft en Sally-session på scen får jag fundera efteråt "vad sa jag, vad hände". Det finns så mycket av henne i mig. Jag får bara bejaka det som händer. Det finns ett fritt flöde. Om jag börjar moralisera är risken att hon blir oförskämd, för då bromsar jag. Sallys styrka är att hon är som ett barn. Det kommer rakt ut. Hon vill inget illa och den som blir mest uthängd är oftast hon själv, men hon skulle aldrig erkänna det.
Sally måste vara krävande rent fysiskt, är du en träningsmänniska?
- Nej, verkligen inte. Jag tycker inte att jag hinner. Träningen har jag aldrig fått genom att snöra på mig träningsskor. Jag får den genom att jobba, städa, hålla efter mina ungar och ordna med tvätt och det en vanlig mamma gör. Jag har mycket jobb och håller mig ganska rörlig. Sedan har jag begåvats med en överböjlig kropp. Jag är ganska mjuk i leder och saknar nog en del muskler. Det får jag kanske lida för nu när jag inte är 26 längre, men än så länge (skratt) funkar det.
Gemensam passion
Härom året dök hon upp med familjen på Arjeplogs filmfestival, sonen Anton hade en framträdande roll i "Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö" och, visst, i familjen finns en kollektiv kärlek till film och teater.
- När min man och jag träffades var han också skådespelare. Vår gemensamma passion och kärlek kom nog framför allt från att vi hade samma sorts språk och engagemang att komma till tals från scenen. Han har lämnat skådespeleriet och bejakat en starkare dröm om att skriva filmmanus. Vi jobbar för tillfället med ett manus tätt ihop. Det mesta som jag funderar på att göra går genom Micke. Han har det bästa örat, kunskap om skådespeleriet och så tycker han ofta att det jag gör är väldigt bra. Och det är väldigt bra, va?
Anton Lundqvist söker till scenskolan nästa år och hans mor kan bara lyckönska.
- Jag har många kollegor som säger till sina barn "gå aldrig in i detta". Jag har svårt för att säga så. Jag säger tvärtom. "Bli det". Jag kan se att han har fallenhet. Han är superbegåvad för detta och har säkert fått en positiv och skön ingång till skådespeleriet. Han kommer att må bra som skådespelare.
Nästa år syns hon på bio i filmen "Prinsessa" och nästa höst blir hon Nora Desmond i musikalen "Sunset boulevard". Hon känner sig privilegierad i karriären så här långt och uttrycker en tacksamhet gentemot publiken, familjen och de människor som trott på henne.
- Grunden har varit att få tänja på gränser, våga utmana sig själv i både arbetsliv och i livet. Att våga säga ja till att bara vara med varandra eller att vara i sitt arbete.
Spänner bågen
Föreställningen på lördag är utsåld och hon ser fram emot samarbetet med skönsjungande Piteåkvartetten Storstryk.
- Det är kul att man plockar in den sortens musikupplevelse i en kyrka. Man hade kanske väntat sig att bli kompad av en orgel.
- Att vara i en kyrka är inte alltid det enklaste. Det är högt i tak, men ibland kan jag - som själv går i kyrkan till och från - känna att det finns begränsningar. Jag vet inte hur klimatet är i Öjebyn, men jag var i Arvidsjaurs kyrka och där var det högt i tak. Jag spänner bågen ganska högt (skratt).
Det blir både prator och musik för din del?
- Jajjemän. Storstryk hade ytterligare någon idé som vi ska repetera på lördag. Utmaningen ligger i att få till någonting som sammanför oss. Jag misstänker att vi skulle kunna göra hur mycket som helst ihop, men det tillåter inte tiden. Ofta är det så att man träffas, blir så intresserad att man vill fortsätta och då kan det bli mer till en annan gång. Än så länge tror jag att vi kommer att nosa på varandra en del. Det blir musik, prat, skoj och balett (skratt).