"Jag är min egen Dolly Parton" och "Mammas comeback" - två av årets mest intressanta svenska dokumentärfilmer. Den ena handlade om en grupp kvinnliga musiker som samlas kring ikonen Dolly Parton, den andra om den före detta racingstjärnan Rosie Millbergs återkomst.
De gemensamma nämnarna är starka kvinnor, öppenhjärtiga berättelser - och producenten Stina Gardell.
Mötesplatsen hon har valt är en sliten lekplats i ett koloniområde på Södermalm. Regnet hänger i luften och med jämna mellanrum avbryts vi av dånet från ambulanshelikoptrar på väg till Södersjukhuset.
Snart lämnar Stina Gardell Stockholm för att tillbringa sommaren på en Kosterklippa.
- Varje år sitter jag där och tänker "hur var det här året, hur ska nästa år bli?". Året som har gått döpte jag till "förvalta". Jag ville förvalta mina filmer bättre, försöka ta hand om dem och få ut dem.
Kocka på lastfartyg
Stina Gardell inledde sin dokumentärmakarbana på Sveriges Radio i början av 90-talet, men i backspegeln kan hon se att det började långt tidigare.
I ungdomen tog hon en mängd jobb, bara för att hon var nyfiken på olika miljöer. Hon jobbade som kocka på ett lastfartyg ("jag var jättenyfiken på livet till sjöss") och på systembolaget i Fruängen ("jag undrade vad personalen på Systembolaget pratade om i lunchrummet").
- Men när jag var 27 år så tänkte jag att jag måste "bli något". Jag låg i badet med en utbildningskatalog från Dramatiska institutet och läste om radioproducentutbildningen och dess dokumentärdel där man "gjorde nedslag i olika människors liv". Jag - som inte visste vad en dokumentär var - tänkte "shit, det här är ju ett yrke!"
Parallellt med ett jobb som radioproducent på P1 gjorde hon elva radiodokumentärer och senare, efter en vidareutbildning på DI, fem dokumentärfilmer som regissör.
Men för fem år sedan fick hon omvärdera sitt yrkesliv.
- När jag jobbar som regissör så lovar jag mina karaktärer att jag ska följa dem vad som än händer, dag som natt. När min dotter föddes tittade jag på henne och tänkte "jag kan inte lova dem det, jag måste lova dig det". Då bestämde jag att jag var tvungen att fortsätta mitt liv på ett annat sätt.
Startade producentbolag
Hon startade Mantaray Film, som på kort tid har blivit ett av Sveriges mest produktiva producentbolag av dokumentärfilm. Stina Gardell har stöttat filmer som Maud Nycanders "Nunnan" och Rebecka Rasmussons "Alice och jag", och jobbar just nu med en lång rad nya projekt. Ibland ligger hon bakom idén till filmen, som i fallet "Mammas comeback", men det är regissörens vision som gäller.
- Jag försöker hjälpa regissörerna att förstå vad de egentligen vill, och påminna om varför det var så viktigt att göra den här filmen. Mitt jobb är att stötta så att de verkligen får göra SIN film.
När jag frågar om det inte krävs mycket mod för att göra dokumentärfilm ser hon oförstående ut.
- Det är inte vi som gör dokumentärer som är modiga utan dom som är med! Vilket extremt mod att våga visa sina dåliga sidor, sina rädda sidor, sina övergivna sidor. Det är så modigt att våga visa sig svag och jag tror att det är det som förändrar världen.
Och det är inte bara vi som ser filmen som påverkas av det människoöde som skildrar - enligt Stina Gardell får även de som medverkar en ny syn på sig själva. Som Rosie i "Mammas comeback" som bar på en skam för att hennes racingkarriär tog slut när den precis hade börjat, eftersom hon valde att ta hand om sin handikappade son på heltid.
- Rosie är en annan person nu, hon har en mycket starkare självkänsla och är mycket stoltare i dag. Nu kan hon vara arg på sig själv för att hon har skämts, för att det har fått äta hennes liv. Det ser jag ofta, att människorna som har vågat blotta sig mår bättre efteråt.
Kungafamiljen är drömprojektet
Viljan att diskutera och undersöka har hon fått med sig hemifrån - en miljö som också formade hennes bröder: religionshistorikern och aktivisten Mattias, socialarbetaren Pelle och författaren Jonas.
Mamman var centerpartist och djupt religiös, pappan var socialdemokrat och avskydde allt som hade med religion att göra.
- Jag kan inte minnas att mina föräldrar någonsin var sams - det pågick alltid en enorm strid hemma vid köksbordet: individen kontra kollektivet, "Finns Gud eller inte?".
- Jag kan se på alla mina syskon att vi älskar att undersöka de här frågorna, fast vi gör det på väldigt olika sätt. Sedan kanske alla var lite dåliga på att lyssna, säger hon och skrattar.
Kanske är det därför hon intresserar sig så mycket för kommunikation i sina filmer, om att lyfta på locket till familjehemligheter och börja prata med varandra.
Just nu fantiserar hon om att vädra ut det osagda hos en annan känd familj.
- Tänk om jag fick göra en film om kungafamiljen! Jag tänker så mycket på dem just nu, det är verkligen ett drömprojekt. Där kan vi snacka om dålig kommunikation.