"Skriver du på skrivmaskin eller dator?". Förr var det en av de vanligaste frågorna i en författarintervju. Numera förekommer den av naturliga skäl inte så ofta, hamrandet på skrivmaskin och kladdandet med tippex är för alla utom några få envisa entusiaster som Jan Guillou historia.
Förra årets Augustpristagare Sigrid Combüchen hör till dem som använder datorn som skrivredskap - en gammal burk som inte går att koppla upp mot omvärlden, för att minimera alla störande moment. Efter ett datorhaveri halvvägs in i en roman tvingades hon oförhappandes övergå till penna och anteckningsblock. Det fick henne att inse vilket nära (och tyst) släktskap som finns mellan datorn och pennan.
- Knattriga skrivmaskiner var ju faktiskt kontorsredskap. Ljudet har numera retrokvalitet, men är odrägligt rakt igenom en roman, säger hon.
Långsamhetens lov
Den rumänske författaren och evige Nobelpriskandidaten Mircea Cartarescu har gjort ett annat val. Han är inte teknikfientlig men använder bara datorn när han skriver akademiska texter eller politiska artiklar. Poesi, romaner och essäer skriver han för hand, med kulspetspenna.
- Allt handlar om hur du vill att din text ska bli. Om du vill att den ska vara väldigt snabb och rakt på sak då ska du skriva på datorn. Men om du ser skrivandet som långsamhetens konst, som jag gör, då skriver du också så långsamt som möjligt, säger han.
Helt följdriktigt tog romantrilogin "Orbitor" honom 14 år att fullborda. Visserligen skrev han även andra texter under tiden, men den tidsödande processen och den fysiskt konkreta handlingen i att långsamt föra pennan över papperet behövdes för att storverket skulle bli fulländat, menar han.
- Jag ser mig själv som en hantverkare som gör unika saker. Du känner kanske till mattorna som traditionsenligt tillverkades för hand i Bukhara? Det tog tio år för en mattknytare att göra en sådan matta, de är riktiga konstverk och mycket mycket värdefulla. De fabriksgjorda mattorna är inte värda någonting eftersom de tillverkas så fort.
Projicerade drömmar
Medan Mircea Cartarescu ser till att lagret av kulspetspennor alltid är välfyllt har hans amerikanske kollega Michael Cunningham ett helt annat förhållningssätt till skrivandet. För honom är datorn en punkt mellan det egna medvetandet och boksidan.
- Det är därför jag älskar min dator så mycket. För att ord på en datorskärm nästan känns som projicerade drömmar, små flytande hallucinationer som fortfarande är oändligt formbara, men kan försvinna när som helst bara så där - poff!
Långt innan han skrev succéromanen "Timmarna" satt även Michael Cunningham framför sin skrivmaskin och knattrade ned sina texter på A4-ark.
- Det var en mycket mer direkt upplevelse av hjärna mot papper. Jag saknar verkligen inte den där omedelbara fysiska upplevelsen av att skriva på en skrivmaskin.
Vilket val en författare gör är naturligtvis helt individuellt och ibland kan man undra om förklaringarna inte till största delen är efterrationaliseringar. Varför skulle det till exempel vara omöjligt att skapa kvalitetslitteratur om man inte har tillgång till två olikfärgade pennor av märket Uni-ball? I en artikel i den brittiska tidningen The Guardian förordar en hel grupp författare pennan framför datorn, med motiveringar som likt Mircea Cartarescu lovsjunger långsamheten i att skriva för hand.
- En tom datorskärm får mig att vilja kräkas. Datorn befrämjar inte det goda skrivandet, säger Niven Govinden till tidningen och hävdar i samma andetag att ett linjerat anteckningsblock inte på samma vis "sätter sig till doms" över författaren.