Död och resa. Två ord som sammanfattar vad Tomas Tranströmers dikter handlar om. Så har poeten själv formulerat det i gamla intervjuer. Få ämnen kan tyckas, men de rymmer det mesta.
Säkert är det också hans raka sätt att närma sig de stora frågorna - döden, och därmed också livet, och resorna vi gör fysiskt och känslomässigt - som gör att Tranströmer ofta kallas lättillgänglig. Ett epitet som litteraturvetare vänder sig emot.
- Det har gått slentrian i dels att han är så enkel, dels att det bara handlar om bilder och metaforer. Han är enkel för att han jämfört med många andra modernistiska författare öppnar upp för läsaren, det kan vara en skogspromenad eller en bilresa. Men sedan händer det som komplicerar och lägger till så många meningslager, säger Niklas Schiöler, litteraturvetare och mångårig Tranströmerkännare.
Kraft av omgivningen
Det mesta må rymmas inom begreppen död och resa, men vill man närma sig en författare som redan i debuten "17 dikter" 1954 skapat ett unikt språk, finns det nyckelord att ta hjälp av: metaforer, motsatser, förtätning, vardaglighet och gränsöverskridande är några. Poeten och akademiledamoten Anders Olsson tycker att det är fel att tala om Tranströmer bara som metaforernas mästare. I tv-programmet "Babel" samma dag som Nobelpriset tillkännagavs strödde gästerna favoritcitat omkring sig ur en till synes outtömlig källa. Anders Olsson uppmanar oss att se hela dikten.
- Hans bilder rymmer motsägelser, gåtor och paradoxer. Men bilderna är alltid infogade i en helhet, en scen, en resa. En erfarenhet som mynnar ut i en bild. Går man till dikterna där de här formuleringarna finns får de en väldig kraft av sin omgivning.
Central i det Tranströmerska konstnärskapet är "Carillon", där Peter Englunds favoritcitat återfinns: "Jag har låga stränder, om döden stiger två decimeter översvämmas jag". Som så ofta är diktens jag resenären. Den utspelar sig på ett sjavigt hotell i Brygge.
- Hela upplevelsen av hotellet med kackerlackor och ensamheten på rummet känns ganska vardaglig. Då kommer den här raden med en väldig kraft mitt i. Det är hans styrka, föreningen av en ganska prosaisk beskrivning av en vardaglig situation och sedan förmågan att förtäta erfarenheten i en formulering, säger Anders Olsson.
Förnyade haikun
Vid en närmare titt på Tranströmers poetiska formspråk finns det också anledning att se på de klassiska versmåtten. Med debuten återinförde han den bundna versen (bland annat sapfisk) i svensk poesi, och även om han snart övergick till fri vers så blev en annan form viktigare senare i livet: den japanska haikun.
Tomas Tranströmers haiku-dikter återfinns i de diktsamlingar som givits ut efter hans stroke 1990. Traditionellt har metaforer betraktats som förbjudna i japanska haikudikter, tanken är att fånga verkligheten omedelbart, utan omvägen över bilder. Men Tranströmer skriver på sitt sätt: "Håll ut näktergal! / Ur djupet växer det fram / vi är förklädda".
- Tranströmer har chockat japanerna, på ett positivt sätt. Han har förnyat den traditionella haikukonsten genom sina metaforer, berättar Anders Olsson.
Barockens kontraster
Innehållsmässigt berättar dikterna om långt mer än död och resa. Niklas Schiöler menar att Tranströmer trots sitt klassicistiskt strama förhållningssätt till formen har ett sätt att fylla innehållet med kontraster som närmast liknar barocken:
- Han rör sig i gränslandet mellan historien och nuet, mellan mentalt och fysiskt. I skärningspunkten mellan dessa punkter glöder det till.
Poeten själv har vänt sig mot ordet mystik, som han tycker låter pretentiöst. En vidgad verklighet är en annan beskrivning, som stämmer fint på exempelvis "Östersjöar", och just detta tog Akademien fasta på i sin motivering: "för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga".
Ett Sverige från förr
Scen för det andliga är inte sällan kyrkliga byggnader, som i "Romanska bågar", där valv gapar bakom valv. Men sett till hela Tranströmers utgivning är naturen den kanske viktigaste spelplatsen.
"Svenska hus ensligt belägna" handlar om torpet, huset på älvsluttningen och glesbygdens övergivna stugor; en bild av ett Sverige från förr. Skogspromenader, barkborrar och blåsippor får också svenska läsare att se honom som en väldigt svensk poet.
- Han har naturligtvis sin förankring i det svenska landskapet. Men samtidigt, eller just därför, är han verkligen en världspoet, säger Anders Olsson.