Det är inte utan att Sven-Harrys konstmuseum vid Vasaparken i Stockholm för tankarna till kung Midas palats av guld.
Fasaden är visserligen gjord av det något enklare materialet mässing, men glänser och skimrar i solljuset på ett uppseendeväckande sätt. Wingårdhs arkitekter har gjort sitt bästa för att det privata konstmuseet, som kostat omkring 150 miljoner kronor, ska sticka ut.
Exakt kopia
Samtidigt har Sven-Harry Karlsson i flera intervjuer sagt att hans intention är att avdramatisera konsten. Hur går det ihop?
Den snart 80-årige byggmästaren och konstsamlaren lutar sig fram och knackar med fingret mot huvudet.
- Det sitter inte fasaden, det sitter här, säger han.
Hans recept för att överbrygga rädslan för "finkultur" är att blanda det privata med det offentliga. I byggnaden samsas 18 vanliga lägenheter med konsthallen och det konstmuseum där 150 verk ur Sven-Harrys egen samling ska visas. Museet är minst sagt hemlikt, eftersom det byggts som en exakt replik av byggmästarens egen 1700-talsgård på Lidingö. En prillig idé, kan tyckas, men noga övervägd.
- Det beror på att planlösningen i det huset är den i särklass bästa jag sett. Och jag har sett många planlösningar i mitt liv. Det finns inte så många museer som det här - utom prins Eugens Waldemarsudde då, det är han och jag, säger Sven-Harry Karlsson och skrattar.
Tidigt konstintresse
För gemene man är han fortfarande en doldis, men i bygg- och konstbranschen har han länge varit ett känt namn. Sven-Harry Karlsson föddes på sätt och vis in i båda världarna. Hans far, byggmästare Harry F Karlsson, samlade också på konst - dock enbart av skånska konstnärer.
Ett par av verken i Sven-Harrys konstsamling kommer ursprungligen från pappan: tre målningar av Carl Fredrik Hill och en av Ernst Josephson.
I vuxen ålder skaffade han sig ett högst eget intresse för konsten. Det började med en ny och större bostad som skulle inredas och ett verk av Jette Stoltz, skulptören Martin Holmberg och Evert Lundquist.
Hill är pärlan
Med tiden byggde han upp en av Sveriges finaste samlingar av nordisk konst från 1800-1900-talet, med ett urval av Hills målningar som några av pärlorna. Samtidigt har han varit mån om att stötta den moderna samtidskonsten och instiftade 2001 en stipendiefond för svenska konstnärer.
- För mig är konsten liktydig med civilisationen. Själen måste få sitt. En del har föreslagit mig att jag skulle donera min samling till något museum, men Nationalmuseum har ju inte plats för den. Jag tycker att vi har för lite museer i det här landet.
Och till dem som ser med skepsis på hans privata konstinitiativ har han bara en sak att säga:
- Alla dramatiserar det här med givandet. Men det är ingen konst att ge, det är mycket svårare att ta emot. De som är kritiska till det här, de har svårt att ta emot. Men jag kan fan i mig inte ta med mig konsten i graven.