Konstnären och illustratören Camilla Engman är ingen dununge. Men den svenska debuten, med illustrationerna till Barbro Lindgrens "Vi leker att vi är pippifåglar" dröjde ändå till 2013.
- Jag vet inte varför det blev så, men nästan alla mina illustrationsjobb har varit utomlands. Jag har liksom tagit vägen därom till Sverige på något sätt, säger hon.
Den torra, lite nostalgiska stilen är helt hennes egen, men ska man jämföra med någon ligger barnboksnestorn Eva Lindström närmast till hands.
I boken firar två barns fantasier triumfer; ur deras urblekta träningskläder växer det vingar och näsorna förvandlas till små näbbar när de leker fåglar. Camilla Engman låter förvandlingen ske med små, precisa medel.
- Mest tid lägger jag på att leta rätt på figurerna. Jag måste tycka om dem till 100 procent. Jag gör kanske 100 figurer, tecknar och tecknar och tecknar, tills det vuxit fram något som känns rätt.
Prisad debutant
Ett sammanflätat tvillingpar gav Klara Persson hennes stora genombrott. Med debutboken "Molly & Sus" blev hon branschens nya stjärnskott.
Först blev Klara Persson utvald att som en av 31 illustratörer representera Sverige vid barnboksmässan i Bologna. Sedan fick hon debutantpriset Slangbellan och bilderbokspriset Snöbollen.
Det har minst sagt varit ett omtumlande år, konstaterar hon.
- Det är så mycket som har hänt samtidigt att det känns overkligt.
"Separationsrysare" kallade en kritiker berättelsen om tvillingparet Molly och Sus, som är ihopvuxna via sina flätor, men längtar efter att gå sina egna vägar.
Samma blandning av svärta och lätthet präglar hennes nya bilderbok "Maximilian och Minimilian" om två vänner - den ene gigantiskt stor, den andre jätteliten.
- Jag blandar gärna det komplexa med något enkelt och det humoristiska med något som man kan relatera till känslomässigt. Det blir mest spännande då.
Matilda Ruta ser barnbokens bilder som redskap att tolka världen. Därför är det viktigt att ta ansvar för vilka normer som bilderna skapar, menar hon.
I serieboken "Tummelisa eller den andra vildmarken" dammade hon av den passiva sagofiguren och lät Tummelisa ta sitt öde i egna, hårdföra händer. Lika noga är Matilda Ruta med att vända på gamla klichéer i sina barnboksillustrationer.
I debuten "Kim och Skrutten" jobbade hon tillsammans med författarna Karin Frimodig och Sara Berg bland annat mot heteronormen. Huvudpersonen Kim har en pappa och två mammor, men de vuxnas relationer är inte det viktigaste i boken - utan det syskon som snart ska komma.
"Att visa en norm är ett val"
Hon har själv tydliga minnen av barndomens ibland omtumlande möten med barnbokens bildvärld. Därför är hon noga med detaljerna och lägger gärna in extrabonus som fotograferat hår och gräs i collagestil, i sina bilder.
I senaste boken "Mirja och pojken i det rosa huset" är förskjutningarna från det vedertagna mycket subtila. En mormor kanske inte måste vara en rosig bullbakare utan kan få ha leopardlinne och bjuda på köpebullar ur plastpåse?
- Jag vet att barnen tar bilderna på stort allvar, så små förändringar i bilden påverkar hela berättelsen för läsaren. Det är alltid ett val att visa upp en gammal norm igen.
"Går inte att tämja"
Lena Sjöbergs bilderböcker kan bestå av över tusen detaljer. Hon tecknar ur barnens perspektiv, men lämnar medvetet ett fönster på glänt till vuxenvärlden.
Illustratören Lena Sjöberg har aldrig gillat lekland och andra artificiellt slutna barnvärldar.
- Det finns något lite kusligt över dem. Finns det något slags öppet fönster till vuxenvärlden blir det spännande, säger hon.
I hennes nyutkomna och rosade bilderbok "Cirkusloppor på luffen" färdas de minimala huvudpersonerna genom en värld som ibland ter sig ganska hotfull. Men när loppcirkusen där de arbetar brinner ner hämtar lopporna mod och kraft från varandra för att orka fortsätta på färden.
- Jag tror att man klarar ganska raka rör när man är liten, under trygga omständigheter. Att försöka skyla över eller dölja saker är värre för barn, tror jag.
Sedan debuten 2005 har Lena Sjöberg gett ut ett flertal bilderböcker, som faktaboken "Hårdkokta fakta om ägg" och Augustnominerade relationsdramat "Tänk om". Ofta växlar böckerna in på oväntade spår, som sedan resulterar i nya projekt.
- För mig går berättelsen inte riktigt att tämja, det är bara att försöka hänga med och så får man dra i några trådar ibland så det inte går över styr.