"Satsningen kan bli ett riktigt dunderfiasko". Aftonbladets tv-krönikör Jan-Olov Andersson förutspådde höga tittarsiffror, men varnade för magplask. Året dessförinnan arrangerades tävlingen i Malmö och kritiker ratade såväl artister som det traditionella upplägget med orkester, kapellmästare och svenska låttexter.
Nu skulle schlagern moderniseras med fyra deltävlingar runt om i Sverige.
I sin krönika vädrade Jan-Olov Andersson farhågor om urvattnade låtar, sega upprepningar och en överhängande risk för att Sverige skulle skicka ett dansband till schlager-EM i Tallinn.
Oro på SVT
Han var inte ensam om att känna oro.
- Det fanns en del skepticism även på den högsta nivån inom SVT. Man var tveksam till att åka till Sundsvall med fotografer från Malmö till exempel. Det var nog det största bekymret, säger Svante Stockselius, dåvarande nöjeschef på SVT.
Bortsett från att tackla en stelbent organisation var Svante Stockselius tvungen att övertyga SVT:s ledning om att finansiera en tävling som involverade hundratals tv-anställda i flera veckor.
- Jag började titta på olika samarbetslösningar och hur man kunde samarbeta med kommersiella parter och kommuner. Vi drog i gång det arbetet och kom fram till att vi kunde göra sex tävlingar för bara dubbla priset.
Sökes: 32 bra låtar
Det var ett argument som imponerade på SVT:s ledning. Men ett problem återstod: att hitta 32 låtar och lika många artister med förmågan locka svenska folket till tv-apparaterna.
Svante Stockselius och hans arbetsgrupp insåg snart att de behövde en artistansvarig. Sångaren Christer Björkman hade vunnit Melodifestivalen 1992, men kommit näst sist 1999. I dag titulerar han sig tävlingsproducent för Melodifestivalen, men 2001 var Christer Björkman enligt egen utsago en "hårt arbetande bruksartist".
Svante Stockselius gav honom fyra månader att hitta artister till de fyra deltävlingarna.
- Vi kommer från en tävling där jag för första gången kände tvivel över Melodifestivalen. Det var det sämsta jag hade sett. Det var Friends, Barbados och inget mer. De bad mig att gå från det till att hitta 32 artister. "Det går inte", tänkte jag.
Christer Björkman hade i tidningskrönikor förfäktat ståndpunkten att Melodifestivalens format var så starkt att det inte borde gå att misslyckas med tävlingen.
Stockselius besvarade hans skepsis inför uppgiften med en utmaning: "bevisa det".
- Lyckligtvis var vi väldigt naiva det första året. Vi hade ingen aning om hur det skulle tas emot ute i landet eller om vi skulle få ihop tillräckligt bra material, säger Christer Björkman.
Hur det gick?
Drygt 3,7 miljoner svenskar såg finalen. Afro-Dites vinnarlåt låg på Trackslistan i sju veckor och tvåan Mendez låt "Adrenaline" blev en långvarig landsplåga.
- Även om vi bara hade två-tre kända namn i varje deltävling var det oerhört många fler än året dessförinnan. Vi hade flyt, de två låtarna som kom etta och tvåa gick allra bäst och blev en murbräcka in i kommersiell radio. De öppnade dörren för vad som skulle hända sedan, säger Christer Björkman.