Resa genom Cancerland

Knölen i bröstet förträngde hon i sex månader. Sedan rusade verkligheten ikapp. I boken "Stängt pga hälsosjäl" gör Agneta Klingspor en rasande, ångestladdad och märkvärdigt hoppingivande resa genom Cancerland.

För Agneta Klingspor är skrivandet inte en intellektuell process. "När jag skriver vill jag slänga ut intellektet, annars blir det inte bra. Jag tänker inte så mycket, att tänka är en överskattad sysselsättning."

För Agneta Klingspor är skrivandet inte en intellektuell process. "När jag skriver vill jag slänga ut intellektet, annars blir det inte bra. Jag tänker inte så mycket, att tänka är en överskattad sysselsättning."

Foto: NIKLAS LARSSON / SCANPIX

Stockholm 2010-08-23 06:00
Detta är ingen berättelse med ett lyckligt slut, ingen historia som kan rubriksättas enligt formulär 1 A: "Jag var dödssjuk, men nu är jag mirakelfrisk".
- Jag är inte orolig för hur boken ska tas emot, men jag vill inte att den ska läggas ihop med en massa sjukdomsböcker av den sorten.
Det har gått 33 år sedan debuten med "Inte skära bara rispa", men Agneta Klingspor framstår fortfarande som udda i den svenska skönlitteraturen. Hon har ett språk som ömsom smeker, ömsom bråkar och bänglar med läsaren. Lika obändigt, ibland nästan obehagligt, konsekvent har hon varit när det gäller ämnesval. De utgår från hennes eget liv.
- Jag har en oromantisk syn på mig själv. Jag ser på mig själv kort och gott som ett material och det är det materialet jag arbetar med.
Minns knölen
"Stängt pga hälsosjäl" startar i väntrummet till en röntgenavdelning någonstans i Stockholm. Agneta Klingspor - eller "hon", som huvudpersonen konsekvent kallas i romanen - gruvar sig inför den stundande undersökningen och minns när hon upptäckte knölen i bröstet. "Låg hon inte på sidan i den lilla sängen i det lilla rummet, trångt som en kabyss, och hamnade med handen där och kände en knöl? Hård, tydlig. Och glömde bort den."
I sex månader glömde hon den. Hon var 62 år och precis innan cancern upptäcktes hade hon känt sig osårbar.
- Jag hade skrivit två böcker och de hade fått otroligt bra recensioner. Jag hade fått ett tioårigt stipendium, min ekonomi var räddad, jag behövde inte tvingas ut som invandrarlärare och vikarie hit och dit. Jag hade flyt.
Letade litteratur
När orden väl sagts - när sjukdomen blivit till verbalt och hon inte längre kunde låtsas som ingenting - började hon leta efter böcker skrivna av kvinnor som drabbats av cancer. Det fanns inte många, säger hon, och de som fanns var journalistiskt präglade, ofta "tradigt skrivna".
- Då kände jag att här fattas någonting, det fattas en gestaltning av den här processen som så många kvinnor har gått igenom.
Klappar cancern
I sin bok gestaltar Agneta Klingspor såväl ångesten som ilskan, dödsrädslan och den där oförklarliga ömheten hon vid sällsynta tillfällen känner för cancern som slagit bo i hennes bröst. Just för att den är hatad måste hon älska den. "Hålla cancer ömt i famnen, klappa, klappa liten cancer".
Men hon, som i alla år har hyllat icke-förträngningen kunde inte längre leva enligt sina egna principer. Hon behövde skjuta döden ifrån sig, lade snabbt ihop tidningen när hon av misstag hamnade på sidan med dödsannonser. Att hon bara något år dessförinnan skrivit om ämnet kändes väldigt avlägset.
- Tidigare kände jag att döden är en så pass viktig del av oss, eftersom vi alla ska dit, att jag måste fundera och laborera med den. Men det kan man bara göra när man är frisk. Det är mycket svårt att göra det när man är väldigt sjuk.
Vid sidan av skrivandet dokumenterade Agneta Klingspor sin tillvaro i bild. Med en enkel mobilkamera fotograferade hon sig själv och sin omgivning, mitt i det känslomässiga kaoset. Hon tog minst tusen bilder, säger hon, men bara en bråkdel finns med i boken.
- Bilderna är ett flöde i en blick som går runt och håller fast i verkligheten. Det var det som fotandet handlar om, att jag ville hålla fast verkligheten, den skulle inte försvinna.
Färdigstrålad
I dag är knölen borta, Agneta Klingspor är färdigstrålad, men vågar ännu inte betrakta sig som frisk förrän hon om tre år får sluta att äta de sista cancermedicinerna.
- Den största erfarenheten av det här är att jag insåg att när någon säger till mig hädanefter "jag klarar inte av det, det går inte, jag kan inte" så säger jag "jo, det kan du". Livet visar att man kan allt.
FAKTA Agneta Klingspor
Född 1946 i Lysekil, uppväxt i Uddevalla, bor i Stockholm.
Slog igenom 1977 med "Inte skära bara rispa", en dagboksroman som väckte stor uppmärksamhet.
Andra böcker av Agneta Klingspor: "Tryggare kan ingen vara", "Nyckelroman", "Går det åt helvete är jag ändå född" och "Pressa läpparna här", som förra året nominerades till Sveriges Radios romanpris.
Är också konst- och litteraturkritiker. Har under årens lopp även vikarierat som lärare för invandrare.
Skrivet om Agneta Klingspor: Doktorsavhandlingen "Som en byracka" av Maria Jönsson som kom 2006.
Om bokens titel: "Jag hittade den på en lapp i en kiosk . Jag blev så tagen av den skylten, jag tyckte att det lät så rart med hälsosjäl, att själen var inbakad i hälsan."
Så jobbar vi med nyheter  Läs mer här!