Efter mycket turbulens är den äntligen klar.
- Det här slår allt jag varit med om efter 30 år i branschen, säger producenten Christer Nilsson.
När Christer Nilsson läste romanen "Simon och ekarna" insåg han direkt vilken potential den hade för att bli film.
Detta var 1988 och trots att han träffade författaren, Marianne Fredriksson, så blev det inget av. Han var för grön.
För sex år sedan kom chansen på nytt. Då var det den danske producenten Per Holst som hade rättigheterna. Han hade försökt göra filmen ett par gånger och kontaktade Christer Nilsson för ett nytt försök och den här gången blev det av.
Filmen får biopremiär nu på fredag, den 9 december.
Smärtsamt avhopp
Med en budget på 60 miljoner kronor, ungefär dubbelt så mycket som en ordinär svensk filmbudget, har filmatiseringen varit ett jätteprojekt.
Det har heller inte fungerat smärtfritt. Björn Runge var involverad i projektet i tre år men regissören hoppade av i vredesmod i april 2009 då han kände sig begränsad av alla samproducenter. Hans kommentar var att det blivit för många kockar.
- Det är klart att det skadade projektet när Björn Runge hoppade av. Vi tappade mycket tid och energi. Det var en jobbig tid mentalt, säger Christer Nilsson.
Kontroversiellt val
Han och de andra medproducenterna bestämde sig dock för att fortsätta och jagade ny regissör. Valet av Lisa Ohlin var inte helt okontroversiellt eftersom hon då var filmkonsulent och hade beviljat stöd till projektet. En som protesterade var Håkan Bjerking, ordförande för Sveriges filmregissörer, som fortfarande menar att det var ett olyckligt val.
- Det där gick inte till på ett bra sätt. Även om inga juridiska fel begicks så var det knepigt ur en moralisk aspekt och jag vet att SFI efter det här har sållat bort regissörer som tänkbara konsulenter för att undvika att liknande situationer skulle kunna uppstå. Men samtidigt så vet jag ju i dag att Lisa har gjort ett jättebra jobb, säger Håkan Bjerking.
Projektet "dog"
Lisa Ohlin själv upplevde det inte som att det blev någon större debatt när hon fick jobbet.
- Nej, så var det inte. Björn lämnade och då "dog" projektet. De pengar som hade öronmärkts till filmen gick till en annan film. När jag blev tillfrågad var jag inne på mina sista sex månader som konsulent, vilket gjorde det lättare att tacka ja. Jag blev både förvånad och oerhört glad och samtidigt lite rädd.
Fyra årstider
Inspelningen pågick 52 dagar i sträck, både på västkusten och i Tyskland. En stor utmaning var att alla fyra årstider skulle vara med i filmen.
- På en sådan här produktion har man inte råd att göra pauser. Men vi hade sådan tur med vädret, först med all snö och sedan att eken blommade precis när den skulle. Då kände jag att Marianne Fredriksson satt där i sin himmel och tänkte att vi skulle få vår fina ek.
Nu när filmen äntligen är klar känner sig både Lisa Ohlin och Christer Nilsson nöjda med resultatet. Framförallt tror de båda att Marianne Fredriksson skulle ha gillat filmen.
- Det är det som har varit det svåra, att behålla hennes själ fast man skär så mycket i en stor och rik bok. Men de som känner henne och har sett filmen säger att hon skulle ha varit nöjd, säger Lisa Ohlin.
Fotnot: Björn Runge har i intervjuer tidigare i höstas sagt att han har lagt "Simon och ekarna" bakom sig och att han tänker se filmen när den går upp.