Han hade lovat att aldrig någonsin berätta, inte för någon. Men nu har åren gått, den ena parten i dramat är död sedan länge och det börjar brådska för författaren Per Olov Enquist, 78 år. I sin nya roman "Liknelseboken" borrar han sig rakt in mot en av livets viktigaste frågor - kärlekens väsen.
- Det är lite kort om tid nu. Man vill få det att hänga samman, så att alla frågor man inte kan besvara, alla problem som man har rundat, alla konflikter man har flytt ifrån, inte blir hängande, säger han.
Sexualfientlig miljö
Kärleken har inte riktigt fått ta plats i hans böcker. Den tunna volymen "Nedstörtad ängel" kan tolkas som en skrift om kärleken, men annars har han aldrig tidigare skrivit en renodlad kärleksroman. Det är alltid något som har tagit emot. Vad? Per Olov Enquist svarar inte rakt ut, men i boken låter han berättelsen om det lyckliga första mötet med kärleken stötas mot den strikt religiösa, sexualfientliga miljö han växte upp i, i Hjoggböle i Västerbotten.
I hela sitt liv har Per Olov Enquist levt med myten om att hans mamma bränt upp anteckningsblocket med hans fars kärleksdikter. Verserna sågs som syndfulla, påstods smeta av sig "som sirap" också på den för tidigt döde faderns minne. Tidigt befästes bilden av kärleken som skamlig.
Kärlek på furugolvet
Kanske var det därför som mötet med den frimodiga äldre kvinnan som en sommar hyrde in sig på granngården blev så oerhört starkt. Hon som bjöd på sockerdricka och utan krusiduller förförde 15-åringen på furugolvet.
Mer än denna jublande initiation till kärleken och sexualiteten blev det inte, kvinnan motsatte sig all vidare kontakt. Bara två gånger senare korsades deras vägar, den sista gången på hennes begravning. Hon hade besvurit honom att aldrig avslöja något om det som hade hänt, men hur länge var deras relation en hemlighet?
- Alltid, säger han. Jag har hållit tyst, men nu har det gått så många år.
Bibliska liknelser
Om "Ett annat liv" var märkligt lätt att skriva har det varit desto svårare att fullborda "Liknelseboken". I slutänden bestämde han sig för att utesluta omkring 400 sidor som handlade om relationen mellan den danske kung Kristian IV och dennes fru Kirsten, för att de inte passade in i helheten. Långt in i skrivprocessen dök dessutom faderns försvunna anteckningsblock mirakulöst upp - intakt så när som på nio utrivna sidor - och tvingade honom att börja om.
- Jag bestämde mig sent för hur jag skulle förhålla mig till de nio bladen, nästan på sista raden, berättar han.
Kanske är det tack vare beslutet att skala av texten som den framstår som så komplex och tät. Det är en bok utformad i närmast bibliska liknelser där författaren brottas inte bara med sig själv och frågan om livets mening utan också med sina tidigare böcker och vännerna, de döende "som betraktade honom med vädjande ögon, som om de bönföll honom om något".
- Bilden av vännerna vid flodens strand är inte litterär, det är en existerande verklighet man lever i, där de blir sjuka och dör. Jag har ett antal vänner som försvinner på ett eller annat sätt; somliga slås ut av kroppen, andra av huvudet. Själv har jag tursamt nog hjärtat som mitt problem.
"Var boken svår att läsa?" och "vilken färg tycker du att den har?", frågar han, märkbart nyfiken på hur den ska tas emot och fortsätter:
- Det finns väldigt många tolkningar man kan göra. Allt från ett sista farväl från en döende författare - ungefär - till den fantastiska första upplevelsen av kvinnan som lyser som en fackla i mörkret. Men man får läsa den hur fan man vill.