Hon har knappt fått en dålig recension i hela sitt liv. När recensenterna förra året turades om att kasta giftpilar på buskisfilmen "Åsa Nisse wälkom to Knohult" var det ingen som sade något elakt om Ann Petréns insats som Eulalia.
Lika självklar som hon var i rollen som Åsa Nisses hårt prövade rivjärn till fru, lika kongenialt gestaltar hon den klassiska grekiska tragedins gestalter på teaterscenen. Just nu repeterar hon rollen som Klytaimestra i Stockholms stadsteaters uppsättning av Aiskylos ödesmättade drama "Orestien".
Ångest och skuld
Det är fyra dagar kvar till premiären och Ann Petrén är trött och sliten efter veckor av intensiva repetitioner. Ändå tvekar hon inte att ta en principdiskussion med regissören Tobias Theorell om Klytaimestras triumferande monolog efter mordet på maken Agamemnon. Borde den inte spelas med en tydligare bottenklang av ångest och skuld?
Efteråt säger hon med ett skratt att hon nog "alltid varit så här jobbig":
- Jag tror att alla skådespelare är noggranna, men för mig är skillnaden så jäkla stor mellan när jag vet och när jag inte vet. Jag lider så när jag inte formulerat mig tydligt. Situationen du såg i dag tycker jag att jag har fuskat över tidigare - nu orkar jag inte fuska mer, för det kommer inte att hålla under en föreställningsperiod.
Berövad all makt
Hon har vistats länge i Klytaimestras ångestladdade värld. Sedan i december förra året har Ann Petrén gestaltat den grekiska hämnerskan i Christina Ouzounidis nyskrivna pjäs "Vit, rik och fri", i ett drabbande resonemang om makt, våld och kvinnans underordnade ställning. Klytaimestra är just vit, rik och fri och ändå berövad all makt. När Agamemnon hävdar att deras dotter Ifigenia måste offras för att blidka gudarna böjer hon sig - för att senare utkräva sin gruvliga hämnd.
- Det har varit ett mörkt landskap att vistas i, säger Ann Petrén.
I Aiskylos blodbestänkta drama mördar en far sin dotter, en hustru sin make, en son sin mor. I en våldsspiral som aldrig tycks ta slut höjs kraven på rättvisa och hämnd. "Orestien" skrevs för närmare
2 500 år sedan, men temat är tidlöst, konstaterar hon.
- Varje dag kan man läsa orden "hämnd" och "rättvisa" i tidningen. Det gäller allt från Gadaffi, till demonstrationerna på Tahrirtorget till händelserna vid Utöya. Senast i dag såg jag det i en artikel om barnläkaren som anklagas för dråp på ett spädbarn.
Alldaglig körskollärare
På Stadsteatern har "Orestien" förflyttats till tiden mellan de båda världskrigen, vilket innebär att Ann Petréns Klytaimestra klätts i tjusiga aftonklänningar med 30-talsstuk. Steget kan tyckas långt till den alldagliga bilskolläraren Jonna i Björn Runges film "Happy end", som får biopremiär den 23 september. Men lika bekväm som hon är med att skifta hamn på scenen, lika gärna tyr hon sig till en ny arbetsfamilj.
- Jag känner mig inte alls som en filmskådespelare, min hemvist är teatern. Men jag känner ett släktskap med personer som Björn Runge och Maria Blom. Björn och jag är väldigt olika, men han har en sådan satans konstnärlig integritet och kompromisslöshet i det han gör.
Noggrann, ansvarsfull - och ja, kompromisslös - så skulle man kunna beskriva Ann Petrén själv. Hon är i högsta grad delaktig i de projekt hon medverkar i, är inte rädd för att ta plats.
- Jag har valt att vara med här, jag har inte bara blivit placerad i det. Det är en kärngrej som är viktig för mig - eftersom jag tror att jag blir bättre då. Om jag känner att jag får vara med, om jag är delaktig och står bakom det vi gör, då blir det bra.