Vacker, skygg, rolig, gåtfull, manhaftig, kylig, karltokig, lesbisk, hemlig och alldeles, alldeles vanlig. Beskrivningarna av fixstjärnan Greta Garbo, född Gustafsson, är uppenbart motsägelsefulla.
De höga skrank hon byggde upp kring sitt privata jag och de nära vännernas lojala tystnad gjorde att ingen utanför den inre kretsen trängde innanför skådespelerskans skal.
Karriärens höjdpunkt
Just därför blev Garbo en perfekt projektionsyta för andra människors drömmar, konstaterar författaren Ellen Mattson. I hennes bildsköna ansikte och hennes tystnad kan man läsa in vad man vill.
- Hon smiter hela tiden undan med sin egen hemlighet intakt. Och det känns helt rätt att hon gör det även i min bok.
- Jag känner inte att jag har kunnat klä av henne eller komma in i henne, eller att jag ens försökt göra det.
I "Vinterträdet" möter läsaren Greta Garbo under åren runt 1930, då hennes karriär stod på sin höjdpunkt. Hon hyllades för roller som Anna Christie, Mata Hari och drottning Kristina, men skyggade för det offentliga livet och drömde precis som den svenska drottningen om att lämna de omöjliga kraven bakom sig.
- Att jag valde att skriva om just den här tiden i hennes liv, det tidiga 30-talet, är för att då fanns fortfarande möjligheten att det skulle kunna bli på ett annat sätt. Hon har inte stelnat in i rollen som hon sedan behåller, säger Ellen Mattson.
Nästan fiktiv
Hon bestämde sig mycket medvetet för att inte skriva Garbos historia i jagform utan skildrar i stället skådespelerskan via en uppdiktad person, privatsekreteraren Vendela Berg. Deras relation - på en gång mycket nära och oerhört distanserad - speglar filmstjärnans personlighet på ett oväntat avslöjande sätt.
- Det här med att skriva om en person som har funnits i romanform är egentligen något jag är skeptisk till. Det är en lite skum genre. Men jag ser inte "Vinterträdet" som en roman om Greta Garbo, jag ser det som en roman där hon finns med.
Låter det motsägelsefullt? Ellen Mattson är medveten om det och förtydligar sig senare. Garbo är den enda historiska figur som hon någonsin varit frestad att skriva om, säger hon, och det av en mycket specifik anledning.
- Det är för att vi vet så otroligt lite om henne. Hon är nästan en fiktiv person.
- En människa som är så tyst och så hemlighetsfull och som man vet så lite om kan man skriva en roman om.
Motsatta teman
Ellen Mattsons författarskap har med åren delat sig i två grenar. En tar sin utgångspunkt i hembygdens Bohuslän. Romanen "Glädjestranden", som kom 2008, har till exempel hennes egen släkts historia som inspirationskälla. "Vinterträdet" har däremot mer släktskap med "Splendorville", från 2004, som utspelas under stumfilmstiden, mitt under den kaotiska inspelningen av en shejkfilm.
- Jag har de här två spåren - å ena sidan det här jag har omkring mig och ett slags känsla för att levandegöra människorna som har levt i min hembygd. Men samtidigt behöver jag också något slags flykt ut ur det till den här diametralt motsatta världen.
Bortglömda stjärnor
Ända sedan hon som liten flicka satt och bläddrade i gamla filmböcker har hon varit fascinerad av stumfilmsepoken. I "Vinterträdet" lyfter hon fram andra - nu nästan helt bortglömda - namn från tiden. Bland dem märks svensken Nils Asther, som då var en av de riktigt stora manliga skådespelarna.
Men Ellen Mattson väljer, sin vana trogen, att inte romantisera kring deras öden. De stora känsloskreden uteblir, dramatiken ligger mellan raderna, i glappet mellan det som sägs och det outtalade. Det är där ledtrådarna till Garbos personlighet finns och kanske också svaret på den stora gåtan.