Det blev knäpptyst runt bordet i SVT:s underhållningsserie när Louise Hoffsten berättade om sitt livs stora sorg. Om hur dåvarande mannen lämnade henne i mitten av 90-talet, om hur de märkliga kroppsliga symptom som hon trott berodde på ett brustet hjärta visade sig vara multipel skleros, ms.
Få vågar vara så rakt öppna, men för Louise Hoffsten fanns det inget val, säger hon.
- Jag vet inget annat sätt. Jag har dåligt pokeransikte, jag är dålig på att mörka, usel på att ljuga. Men till viss del måste man ha ett skydd, för annars orkar du inte leva. I många situationer har jag haft ett för dåligt skydd.
Pappa dog
2010 var också ett tungt år. I september dog hennes pappa, musikern Gunnar Hoffsten efter en längre tids sjukdom, samtidigt som hon själv var inne i ett sjukdomsskov. Då förlorade hon känslan för musiken, tänkte att nej, det blir nog inga fler plattor för Louise Hoffsten.
- Ingenting kändes roligt längre. Man känner sig också så utarmad när man bara får höra negativa saker om hur skivförsäljningen går ner och det bara är en massa snack om hur man ska kunna sälja skivor. Det pratas inte om musiken längre och då tappar man lusten.
Ödet ville annorlunda. Ett möte med de unga musikerna Stefan Örn och Sandra Bjurman förändrade hennes inställning. Tillsammans skrev de låtarna till plattan "Looking for Mr God", en bluesig skiva med texter på engelska.
- Jag fick tillbaka lusten och glädjen till musiken delvis genom att jag träffade nya människor att samarbeta med, yngre människor som inte hade blivit så där gamla och bittra, utan trodde att "everything is possible". När jag sågade allting sade de "det här funkar visst Louise, du är full av skit, nu kör vi!"
Ny medicin
Nu mår hon också bättre rent fysiskt. En ny medicin vände livet till det bättre, även om hon fortfarande brottas med tunga dagar. Numera försöker hon ta små steg framåt och inte lägga för stora förväntningar på framtiden - "jag har tröttnat på att bli besviken", konstaterar hon sakligt. Första singeln från skivan, "I’ll get by", speglar hennes inställning till livet, att man trots misstag och mothugg måste fortsätta gå sin egen väg.
- Det finns inga regelböcker för hur man ska leva, hur man ska vara, vad man ska göra - utan grejen är att du måste göra misstag. Det kommer att komma saker som gör ont, som är jobbiga, men du kan inte sluta leva för det. Du måste fortsätta gå vidare.