Själv såg hon sig aldrig som en makthavare, och inte heller som en förkämpe. "Jag säger inget som inte står inskrivet i FN:s stadgar. Jag har inte kläckt de geniala idéerna om mänskliga rättigheter. Jag vill bara att alla människor ska behandlas lika", säger Katarina Taikon i en radiointervju från 1975.
Men det är Katarina Taikons politiska engagemang som journalisten Lawen Mohtadi har tagit fasta på i "Den dag jag blir fri", den första riktiga biografin om Sveriges främsta romska aktivist.
- Det handlar om en tid när samhället gick igenom stora förändringar, det är fascinerande att se hur Katarina Taikon påverkades av det, och ännu mer hur hon själv påverkade samhället, berättar Lawen Mohtadi.
Status över en natt
Katarina Taikons första bok, "Zigenerska" (1963), gav henne intellektuell status över en natt. Det fanns en ny vilja i samhället att fånga upp det hon hade att säga och ett intresse för romernas boendesituation och deras ofta obefintliga skolgång.
Fram till dess hade en annan syn på romerna härskat. Bilden av ett folkslag som inte ville bo i hus eller bli en del av det svenska samhället framhölls bland annat av Ivar Lo Johansson. Han hade 1929 skrivit det romantiserande resereportaget "Zigenare", om romer i Ungern och i Sverige, som han 25 år senare följde upp med en ny text. Då är det andra tider och han ser med nya ögon på romernas situation, men Katarina Taikon reagerar likväl över en fördomsfull och nedlåtande ton - han som slagits för lika rättigheter, skulle inte det gälla romerna? Ivar Lo ville bevara det sista vandringsfolket, men romerna själva ville ha bostad, skola och arbete.
- När jag läste om hennes strid med Ivar Lo blev jag alldeles glad - vilken människa! Den säger mycket om hur samhället såg ut, vad Katarina Taikon hade att förhålla sig till, säger Lawen Mohtadi.
Lärde sig läsa som vuxen
Katarina Taikon lärde sig att läsa först i tonåren. Som så många andra romer fick hon helt enkelt inte gå i skolan. Fakta om hennes uppväxt har varit svåra att hitta, berättar Lawen Mohtadi, men en rik källa är förstås de 13 självbiografiska barn- och ungdomsböckerna om Katitzi. Öppningsscenen i den första boken utspelar sig på Umebygdens barnhem, där hon snart ska hämtas hem av sin pappa några år efter mammans död. Framför henne väntar ett hårt och orättvist liv med styvmamman, men också nyvunna syskonrelationer och hunden Swing. I takt med att Katitzi - som betyder lilla Kati, smeknamn för Katarina - på romanes - växer och böckerna riktar sig till äldre barn får läsarna fler nycklar till författarens uppväxt. Hon berättar om hårt arbete, om barnäktenskap, misshandel och förföljelse.
Författaren pratade själv med värme om sina ungdomsböcker, och barnen hon mötte ute på skolorna: "Det är samma saker jag har skrivit i mina debattböcker, men i en annan form. Det är underbart, som pannkakor med vispad grädde och glass, att skriva om Katitzi. Jag får tusentals brev från barn som förstår att alla människor måste bo, måste gå i skolan, måste få arbete. Det som experter måste utreda i många år för att komma fram till", sade hon i en radiointervju.
"Unik kulturskatt"
I dag finns Katitzi-böckerna främst på biblioteken, men Lawen Mohtadi hoppas på en nyutgivning.
- De är fortfarande fängslande och är dessutom en världsunik kulturskatt. Jag tror inte att det finns något liknande i något annat land. En flicka som växer upp som rom på 1930- och 40-talen och som berättar hur livet i en romsk familj kunde se ut. Jag hoppas verkligen att böckerna presenteras för en ny generation.