Jan Troell sätter ljus på glömd hjälte

Som generationskamrat med Bo Widerberg och Ingmar Bergman har Jan Troell länge varit en vital del av den svenska filmfaunan. Passande nog för ett möte med den ofta poetiska naturskildraren ryker det om vattnet vid Slussen och genom panoramafönstren på intervjuhotellet skiner solen över den hittills kallaste dagen i vinter. Regissören, som fyllt 81, är slående vänlig och berättar mycket ödmjukt att han fortfarande känner sig som en amatör i sitt yrke.

- Jag är ju autodidakt på området och lär mig hela tiden. När jag började fanns ingen filmskola. Bo Widerberg och jag debuterade samtidigt och vi var glada amatörer båda två. Det är bland det underbaraste man kan vara för det innebär ren upptäckarglädje.

Bortglömd hjälte
Den här gången har nyfikenheten fört honom tillbaka till tiden före andra världskriget och den i dag nästan bortglömde tidningsmannen Torgny Segerstedt, en publicist i ordets rätta bemärkelse. I Göteborgs handels- och sjöfartstidning förde han ett envetet enmanskrig mot Hitler i en tyskvänlig tid då antisemitismen bredde ut sig. I filmen "Dom över död man" skildras hur han blev en nagel i ögat på eftergiftspolitiken som fördes av den svenska regeringen. Han blev till och med kallad till audiens hos kungen, Gustav V, som skällde ut honom och sade: "blir det krig, då är det ditt fel".

Omoraliskt privatliv
Samtidigt fanns det ett område där Torgny Segerstedt inte höll fanan lika högt. I sitt privatliv, som under många år präglades av otrohet, kunde han inte stoltsera med några höga ideal. Det är också där som Jan Troell har lagt tonvikten i filmen.

- Han var en mycket komplicerad människa och jag kan på många sätt förstå honom. Han uppträdde verkligen som en buse mot sin hustru, det finns dokumenterat, hur elak och pinsam han kunde vara. Det finns en replik i filmen "du har gjort en människa till ett monument", och det är precis vad man gjort med Segerstedt.

Det var kanske vanligare förr, att man placerade "stora män" på piedestal och inte granskade så noga?
- Ja, om man jämför så hade Per-Albin Hansson en älskarinna som pressen kände till men det var en tyst överenskommelse att inte skriva om det. Det händer inte i dag.

Är det en bra eller dålig utveckling?
- Någonstans både och. Men allmänt är det väl så att många kända personer blir älskade och uppburna för vad de gör. Man ska helst inte bli bekant med dem för bakom ligger kanske en anledning till varför de uttrycker sig som de gör.

Fast nu har du ändå valt att gå in bakom fasaden?
- Jo. Visst har jag känt tveksamheter. I början av filmen citerar vi Segerstedt: "Ingen människa tål en närgången granskning". Han fasade för det men har också skrivit att om någon har glädje av vad som finns där, är det honom väl unt. Så vi har carte blanche.

"Min Bergman-film"
Filmen är stiligt gjord i svartvitt. Kanske är det den högborgerliga miljön, närvaron av Pernilla August eller de döda kvinnorna som inte vill lämna vår huvudperson i fred - något bergmanskt finns det absolut över "Dom över död man".

- Vad skojigt att du tycker det. Jag tänkte redan innan att det här är "min Bergman-film". Inte för att jag försökte efterlikna honom men lite på de grunderna som du säger. Just kvinnorna som kommer till honom efter döden, de scenerna var särskilt roliga att göra. Jag tycker ju om när två människor sitter och bara pratar. Det gjorde Bergman också.