Florence Welch, huvudpersonen i Florence and the Machine, är lite trött. Hon är på resande fot för att marknadsföra den nya skivan "Ceremonials", och efter att ha anlänt till Stockholm har hon inte fått mycket sömn. Men hon har tagit sig samman: Sångerskan med den enorma rösten har lärt sig att hushålla med resurserna.
- När man spelar live måste man verkligen bli en atlet. Man måste äta, dricka och värma upp rösten, för det är en muskel. Det är fysisk krävande, men även mentalt, att ge så mycket av sig själv varje kväll, säger hon.
Repade i förväg
Debutskivan "Lungs" innebar mycket uppskattning och hårt turnerande för det pop- och soul-doftande bandet. Uppföljaren spelades in i legendariska Abbey Road Studios i hemstaden London, under ett avbrott i en intensiv USA-turné. Ambitionen var att "Ceremonial" skulle låta större och mer sammanhållen än den första skivan, och länge var den perfektionistiska Welch orolig för slutresultatet.
- Jag försökte att inte lyssna på länge, vilket var lite dåligt eftersom alla väntade på mitt godkännande, skrattar hon.
- Men efter att jag hört första låten "Only if for a night" kände jag "herregud, det funkade, det funkade! Det var så här jag ville att det skulle låta".
"Två sidor"
Welch kryper upp i soffan med en kudde i famnen. Som privatperson är hon mer tillbakadragen än den uppenbarelse hon kan vara på scen.
- Jag tror att jag har två sidor, och scenen är det perfekta stället att låta de sidorna mötas. Man skapar en miljö där man kan förlora sig själv i känslor, och scenen och låtarna blir ett skyddsnät som bär upp en, förklarar hon.
Redan tidigt var Welch nyfiken på musik. Som barn satt hon alltid i framsätet i bilen, och drev sin pappa till vansinne genom att hela tiden byta kanal på radion. Uppväxten i södra London präglades av konstskolefester och garagespelningar. När hon började spela med Machine, från början keyboardisten Isabella Summers artistnamn, tog musikarriären fart.
Över ett år av turnerande väntar nu, men Welch har redan börjat fundera på nästa steg. Det finns gott om idéer, men ännu är det mest lösryckta bitar.
Hon har också börjat fundera på någonstans att slå sig till ro när turnerandet avtar. Men det kommer inte att bli inte långt från kvarteren där hon växte upp.
- Det blir någonstans nära mamma. Hon har sagt att jag inte får flytta längre än gångavstånd från hennes hus - hon tror väl inte att jag klarar mig, ler hon.