Distanslöst Cure-fan

Man skulle kunna säga att The Cure har gjort soundtracket till hennes liv. Coco Moodysson var bara tolv år gammal när hon började lyssna på det brittiska bandet. 28 år senare ger hon ut en seriebok som med stor ömhet skildrar en grupp medelålders hardcorefans före, under och efter en Cure-konsert 2009.
Vad fick dig att göra boken?
- De senaste åren har mitt Cure-intresse eskalerat och blivit alldeles för extremt av någon anledning. Jag började intressera mig för dem och deras fans. Det blev faktiskt lite skrämmande när jag insåg att men Gud, jag är som de där, som är så besatta, säger Coco Moodysson.
Vad är det med The Cure som gripit tag i dig så djupt?
- Det finns inget smart och uttänkt över The Cure. De är egentligen ganska stillösa, de är som blekfeta engelsmän som sitter på puben. Och Robert Smith är som en skruvad version av en blekfet engelsman på puben, men bakom det har han en fantastisk röst och gör romantiska och storslagna låtar. Det är så coolt.
Du har varit ett Cure-fan i snart 30 år, har du funderat över relationen mellan fansen och de ouppnåeliga idolerna?
- Min bok är distanslös på något sätt, den är inte så nykter. Ämnet intresserar mig, men jag försöker att inte ta med det nyktra resonemanget för mycket när jag gör saker.
-Mina serier är på ett annat sätt, jag önskar att de ska vara som blandningen mellan en Cure-låt och ett avsnitt av "Vänner".
Kändes det som att Cure-kapitlet var avslutat i ditt liv när du var färdig med boken?
- Nej. Jag var rädd för att jag skulle förstöra mitt eget Cure-intresse, min Cure-kärlek, men jag tror inte att det blev så riktigt. Nu har jag suttit i några veckor och sytt Robert Smith-dockor, det skulle jag kunna ägna mig åt några år till, men det kanske inte är så sunt.

Distanslöst Cure-fan

Går det att åldras med sina idoler, att älska dem i flera decennier? I sin nya seriebok "Jag är ditt fan in i döden" utforskar Coco Moodysson sina känslor inför The Cure och bandets sångare Robert Smith.