När manusförfattarna till "Twin Peaks" skrev raden "Ugglorna är inte vad de verkar" kan de inte haft Magnus Uggla i åtanke. Magnus Uggla är nämligen precis som... ja, Magnus Uggla. Det ska nu sägas att jag aldrig varit något fan, men han har tveklöst kilat in sig i förmodligen varenda playlist och skivsamlingsdel som är benämnd "fest", och där har han suttit bekvämt de senaste 20-25 åren.
Och nog blir det fest när Magnus Uggla äntrar scenen på Stadsfesten i Skellefteå. Med dängor som "Nitar och läder", "Trubaduren", "Johnny Rocket", "Dansar aldrig nykter" med flera är allsången ett faktum, och det är ett jävla drag i publiken mest hela tiden. Förvisso är det väl att vänta när en man som gjort fest, brudar och lösaktigt leverne i gladrocks-dräkt till sitt signum ställs på en festivalscen. Speciellt som Uggla innehar någon sorts särställning som obligatoriskt soundtrack så snart ett helrör ens vidrör ett bord. Det kan väl inte finnas en människa vid det här laget som inte kan texten till "Kung i baren" eller refrängen till "Dansar aldrig nykter"? Och jag lovar, kvällens spelning på Stadsfesten bär vittnesmål om detta, med all önskvärd tydlighet.
Ugglas självförtroende är det inget fel på. "Jag vill gratulera er i Skellefteå för att det går så bra för den här festivalen! Det är ett tecken på att det går bra när de kan ta hit en riktig artist". Uggla anspelar naturligtvis på sig själv. Även om jag nu kanske skulle lägga in ett veto mot hybrisen ifråga så är det ett faktum att Magnus Uggla är en av Sveriges största artister, vad jag då än må tycka om saken. I år är det 40 år sedan debutplattan "Va ska man ta livet av sig för när man ändå inte får höra snacket efteråt" (1977) släpptes, och med år kommer erfarenhet likväl som självförtroende. Magnus Uggla visar prov på båda delar.
Därmed inte sagt att det är någon supershow av episka mått. Nysläppta "Dyngrak" lyfter aldrig riktigt från scenen, och senaste radiodängan "Världen är din" är något av ett kontextuellt sömnpiller. Till och med Magnus Uggla själv verkar tycka att den är tråkig. Den må göra sig okej på radion i bilen mellan Skellefteå och Piteå runt 02:30 (se undertecknad), men någon scenframgång är det inte. "Ge livet en chans" med Uggla vid flygeln känns som ett slarvnummer, även om det inte är något fel på scenisk energi. Till och med publiken verkar här ha gått vilse, vilket är illa på en Magnus Uggla-konsert.
Men vad gör det när tidigare nämnda "Nitar och läder", "Trubaduren", "Dansar aldrig nykter" och "Kung i baren" skapar ett ös av Guds nåde och "Du är det vackraste jag mött" får hela publiken att hänfalla i hänförd tryckarstämning? Eller när avslutande Olle Ljungström-covern "Jag och min far" från "Så mycket bättre" får tusentals människor att gladeligen stämma upp i en hyllningssång till pappornas lov? Magnus Uggla i all ära, men det är publiken som bör få mest cred i kväll. Som talangscouten Tom Zutaut (som upptäckte "Mötley Crue") sagt: "Man behöver inte öron för att vara talangscout, man behöver ögon", syftandes på att det är vettigare att titta på publiken än på bandet. Det ligger mycket i detta, och det är väldigt sant i kväll.