Australiensiska metalkvartetten Airbourne må kanske inte få några större klockor att ringa hos den genomsnittliga norrbottningen, men på den internationella hårdrocksscenen är de desto mer välkända. De har agerat förband åt giganter som Rolling Stones, Mötley Crue, Motörhead och Iron Maiden. Med riffdriven hårdrock av den smutsigare skolan är det AC/DC som står som mest uppenbara influens, tillsammans med en gnutta Motörhead och en touch av sleeze för att få lite sötma i drinken. Och nog bjuder bandet på metal när de går på Stadsfestens stora scen under fredagkvällen. Glöm startsträcka, här är det varvstoppen som gäller från första låt.
Med tjugofyra Marshall-lådor på scenen är det lätt att som gammal hårdrockare få fjärilar i magen. För metal-aficionados är Airbournes scenbygge förmodligen så nära en våt ungdomsdröm man kommer i sommar utan att sätta sig på ett flyg till avlägsnare ort. Och de gör skäl för sin utrustning. Airbourne spelar högt. Och då menar jag högt. De entusiaster i publiken som tycker att öronproppar är för fegisar och fjantar befinner sig i en solklar riskgrupp. Airbourne får nog kvällens statistiska tinnitus-kurva att hyperventilera. Men metal är metal, och metal spelar man högt. Tinnitus må vara dåligt, men ljudsvag hårdrock är banne mig värre.
Även om jag nu finner Airbournes musik något enkelriktad på gränsen till slätstruktenhet så går det inte att neka till att de bjuder på en hårdrocksshow av proportionen större. Sångaren och gitarristen Joel O'Keeffe, tillika frontman, sparar inte på energin. Om de andra bandmedlemmarna framstår som något anonyma är det för att O'Keeffe öser tillräckligt för alla fyra. Han poserar, han hoppar, han headbangar. Han rider på en crew-medlems axlar ut i publiken och spelar solo. För att cementera stämningen slänger han till och med ut sju öl på publiken (jomen tackar som frågar), varav en i form av en burk (ingen skada skedd, ett törstigt fan fick sig en duktigt skakad bärs till livs). Med en rockfalsett av helvetet sänd och gitarrdriven 80-talsmetal är det bara att tacka och bocka. Tunggungaren "Rivalry" och "It's all for Rock N' Roll" är två givna favoriter från undertecknads sida, och som sig bör är publiken inte sen att hänga med. Det får vara hur det vill med kritisk objektivitet och relativism, hårdrockspubliken är fortfarande den roligaste publiken som finns. Punkt.
Nå, jag är nu trots detta inget nyfrälst fan efter kvällens metal-injektion av australiensiskt fabrikat. Tendensen till enkelspårighet kvarstår. Men en sak är säker, och det är att Airbourne bjuder på en rockshow som inte går av för hackor. Avslutande "Running Wild" visar detta med all önskvärd tydlighet, och det blir också kvällens bästa låt. Under en timmes speltid sackar detta inte efter en sekund. Hårdrock må inte vara lika coolt som det var på 80-talet, men det är åtminstone lika roligt. De avslutande orden från scenen sammanfattar genren rätt bra: "As long as we're alive, rock n' roll will never die". Detta är ett motto att leva efter vad de flesta metal-fans anbelagar.