Kantigheten stör helheten

++ Lousie Hoffstens svenskspråkiga platta "Så speciell" från 2007 har med åren blivit en personlig favorit. Där visade vår bluesdrottning, med besked, att hon inte enbart behärskar det amerikanska uttrycket, utan även det svenska. Därför var också förväntningarna höga inför ännu en svenskspråkig platta, denna gång mer blues- och soulbaserad än föregångaren. Och visst finns här flera godbitar, som den hårt svängande "Du är historia" eller finstämda "Jag tror på dig och mig", men tyvärr finns också brister. Framför allt finns här en kantighet, sprungen ur den obalans som ofta uppstår mellan text och melodi. Hoffsten tvingas på ett onaturligt sätt "krympa och tänja" ord för att de ska få plats, vilket skapar disharmoni och stör rytmen, flödet, och inte minst mig.