PPP Jag blir alltid skeptisk när hippa artister ska "hjälpa" gamla idoler med sina plattor. För varje lyckad Rick Rubin-producerad Johnny Cash-platta finns det hundratals misslyckade där den goda viljan inte hjälper och/eller den musikaliska kemin inte funkar. Och när jag hörde att Damon Albarn skulle göra Bobby Womacks comebackplatta blev jag oroad. Desto mer när jag hörde att Lana Del Rey var inblandad...
Men det funkar riktigt bra. Bobby Womack är en gammal soulhjälte som levt hårt och sett allt. Bara han öppnar munnen skapas det magi och det fattar Albarn och medproducenten Richard Russell. De omger Womack med endast minimalistisk electronica och låter soulhjälten ösa ur sin livserfarenhet. Resultatet är både suggestivt och gripande på samma gång.
Men det går inte att komma ifrån att det är en artist i slutet av sin karriär. Och det hörs. Bobby Womack har varit mycket bättre och vitalare. Men gott så.