Perspektivet är svindlande. Snett bakifrån-uppifrån ser du en man på väg ner för en brant, mörk trappa. På sin kala hjässa har han en tatuering av en man på väg ner för en brant, mörk trappa, som på sin kala hjässa har en tatuering av en man på väg ner ...
Bakom konvolutet som pryder Rival Sons senaste album "Pressure & time" står Storm Thorgerson, mannen som designade skivomslaget till Pink Floyds klassiska "Dark side of the moon". Bilden är talade för gruppen. På fler än ett sätt.
Den amerikanska gruppens framtidsutsikter är minst lika svindlande som skivomslaget. De spås bli nästa stora rockband, men har fötterna rotade djupt i bluesrockens psykedeliska mylla.
- Vi har haft tur med den här skivan. Jag vet inte vad vi hade väntat oss för framgångar med skivan, men de reaktioner vi har fått är fantastiska, säger bandet sångare Jay Buchanan.
Nya Zeppelin
I april när Rival Sons spelade på Debaser i Stockholm var trycket så hårt att klubben fick öppna sin övervåning och låta en del av publiken se spelningen från sin biograf. För att verka i en tid då listorna domineras av Bieber-pop, Adele-soul, Drake-r’n’b och Guetta-house har Rival Sons bluesrock skapat en ovanligt stor buzz.
- Jag är förvånad. Att inse att så många människor bryr sig om vad vi gör, det är en chock, säger Jay Buchanan, men får omedelbart mothugg av gitarristen Scott Holiday:
- Om jag ska vara ärlig får jag en större chock av att kolla på vilken musik som ligger på listorna. Det är mycket hundskit.
Ett band som ofta nämns i samband med Rival Sons är Led Zeppelin, ytterligare en grupp som prytt sina skivomslag med Storm Thorgersons bilder.
- Vi försöker inte gå i någon annans skor. Det är hedrande att bli jämförd med ett band som Led Zeppelin, men jag tror att det beror på att många kids bara känner till tre låtar med Zeppelin och inte kan någonting om andra band från den tiden. För dem är allt med lite fuzz på gitarren Zeppelin, säger Scott Holiday om jämförelsen.
Tonar ner hajpen
I augusti släpper Rival Sons sitt tredje album "Head down". En skiva som Jay Buchanan med fejkad blygsamhet beskriver som "bara rock n’ roll".
- Vi skriver musik på ett extremt spontant sätt. Vi öppnar bara kranen och ser vad som kommer, det är bara låtar, bara "la-di-da".
- Det är mer som att tända en stubin. Det är som att tämja en hingst. Vi står runt ett vilddjur och hoppas på att något bra ska hända, säger Scott Holiday.
Förväntningarna på skivan är höga. Åtminstone i skivbranschen. Själva försöker bandet tona ner hajpen.
- Det är kul att folk tror på oss, men jag bryr mig inte om det ett dugg. Vi kommer att skriva samma skivor, oavsett vad som händer, säger Scott Holiday.