En minimalistisk attack av klanger och rytmer

Minimalism i Kroumata-tappning låter nästan som en omöjlighet. Jag menar, i den utveckling av nutida svensk musik som kammarensemblen stått för sedan starten, är det knappast det avskalade den i huvudsak blivit världsberömd för. Ändå finner jag att det är minimalism på flera plan som är den röda tråden i denna kammarkonsert.
För det första är de fyra spelare - ett uttryck som de själva använder, annars skulle jag ha skrivit musiker - och inte sex som de varit de många gånger jag hört dem tidigare. (Det var alltså före den stora krisen hos Rikskonserter 2008).
Sedan dess är Johan Silvmark och Ulrik Nilsson fortfarande med i gruppen medan den andra halvan är nyare på sina poster. Jag lägger ingen värdering i den förändringen, jag bara noterar den och om jag inte minns fel tror jag förresten att det var fem män, varav två utbildat sig på Framnäs folkhögskola, som startade Kroumata för mer än tre decennier sedan. Så antalet medlemmar har skiftat även tidigare.

För det andra tror jag inte att instrumentuppsättningen väger åtta ton som den brukade göra. Åtminstone inte på den här turnén till Piteå och Luleå, där det är stor musik med små medel som gäller.
Besöket i Norrbotten går också ut på att ge mästarkurser för Tomas Lindbergs och Daniel Sauers slagverksstudenter på Framnäs och musikhögskolan. Den sistnämnda är ju med i Norrbotten Neo, som har Kroumatas hemmascen Capitol i Stockholm som sin fasta punkt i huvudstaden. Nu har det alltså blivit dags för Kroumata att återgälda besöken. I dag ger kvartetten dessutom två skolkonserter i Piteå och i morgon en kvällskonsert i Luleå.

För det tredje präglas de sju valda verken i det här konsertprogrammet av olika slags begränsningar. Det börjar tyvärr öronbedövande i den känsliga akustiken, med preludiet till den moderna operan "Den stora makabern". Kompositören György Ligeti har inskränkt instrumentsättningen till fyra signalhorn, alltså gammaldags biltutor.
Efter den attacken bildar Kroumata en trio som sätter sig på var sin peruansk trälåda och med händer och fötter spelar ett av Kroumatas absoluta favoritstycken, Iannis Xenakis "Okho" från 1989. De tre får ut hundratals ljud ur trälådorna i en rytmisk seans av tuktad lekfullhet som inte ger utrymme för några utsvävningar utöver vad kompositören bestämt.

När hela Kroumata därefter ställer sig vid virveltrummorna och vispar, stampar och låter fram Sven-David Sandströms "Cool" eller "Dance 1" från 1987, blir det till en tolkning med många effekter invirade i ett mjukt och lugnt uttryck - tvärtemot vad man kanske kan tro om man inte hört det med egna öron. Stycket skrevs till en koreografi, och visst är det en dans som bjuds.
Steve Reich är en tonsättare från USA som bland annat skrivit musik för stämda träblock, "Music for pieces of wood". Han är född 1936 och ägnar sig åt en stilart inom komponeringskonsten som kallas just minimalism. Att Kroumata känner sig hemmastad i denna klangvärld råder inga tvivel om och kvällen avslutas med ännu ett Reichstycke där såväl skicklighet som samspel sätts på prov.

Men före det blir det en slags undervisning i hur det går att göra musik med de enklaste medel, som att riva söner en tygbit eller be någon vissla. 2004 skrev förra Kroumata-medlemmen John Eriksson solostycket "Träd" som nu genomförs av tre spelare. De samlar på sig ett tiotal egna ljud att improvisera med och det hela utvecklar sig till en ljudutflykt där även publiken är delaktig.
Ett annat improvisationsstycke som framfördes var "Branches" av John Cage, här framfört av alla fyra på en och samma marimba. De slumpvisa klangerna utmynnar i de mest melodiska ansatserna för kvällen som bjudit på stor underhållning med enkla medel och framför allt är samspelet mellan de fyra spelarna i Kroumata på topp.