- Vi gillar ju honom. Vi funderade på att köra en cover på någon av hans låtar, men vi behövde låttexterna eftersom de inte fanns i cd-häftet. Vi skickade ett mejl och fick svar redan dagen därpå. Han gillade vår musik skarpt och tyckte att de skulle vara en ära om vi spelade någon av hans låtar. Han sa också att om vi fixade ett gig skulle han gärna komma upp.
På den vägen är det. Därför avslutar Fournier turnén i Jävre.
- Över nätet! Det är häftigt, säger Tomas Björklund om kontakten.
Överraskad
PT ringer upp Joe Fournier i turnébussen. Han laddar för spelning i Skutskär tillsammans med det helsvenska band han ser som sitt eget.
- På de flesta ställena har det varit jättebra, säger kanadensaren och hyllar orter som Enviken, Söråker och Göteborg.
Joe Fournier spelar klassisk amerikansk rootmusik där country, blues och rock ’n’ roll puttrar i stuvningen. 2003 kontaktades han av Dusty Records, ett litet skivbolag i Göteborgstrakten som ville släppa hans skiva i Sverige. Den vägen har han både sålt skivor och fått kontakter som tagit honom till publik i både Skandinavien och Storbritannien.
- Jag var helt överraskad. Jag trodde att jag skulle syssla med det här närmare hemma, men "närmare hemma" är inte lika bra som det är i Europa. Planerna har förändrats (gapskratt).
Han växte upp i en liten stad i norra Kanada. Föräldrarna drev en pub och där fick han göra en tidig utryckning. En artist var för full för att uppträda och plötsligt stod elvaårige Joe på scen.
Att växa upp i den miljön, med många skrönor och människor som kommit och gått har inspirerat honom som låtskrivare.
- Jag skrev min första låt när jag var runt elva. Oh, man ... Det är samma överallt, även i Sverige. Man kommer in på små ställen, med profiler som gör galna grejer. Det tar aldrig slut. Det blir låtar eller bra historier att berätta för publiken. Allt finns där ute.
Sedan fanns det de som var bra, som älskade musiken och gjorde det av rätt anledning.
Joe Fournier minns en duo som fick publiken med sig.
- De klev upp först efter lunch, men en morgon väckte jag dem halv tio. Jag bultade på dörren. Till sist öppnade en av dem dörren. "Vafan vill du", skrek han. Jag tittade skrämt upp, höll fram gitarren. "Kan du lära mig den där Doobie Brothers-låten ni spelade". De tyckte synd om mig och drog in mig, men först skulle de komma i stämning. De tände en joint som de skickade mellan varandra och blev väldigt höga. De var på väg att ge den till mig, men hejdade sig. "Det här är allt du behöver veta om musik, men du är för ung och du får inte berätta för mamma". De lärde mig låten. Det var min första musiklektion.
Sen debut
Han var 41 år när han skivdebuterade 2002. Redan på 80-talet hade han skivkontrakt på gång med jätten Virgin, men den tänkta satsningen föll när hans manager lämnade branschen.
- Allt är mycket roligare nu. På den tiden hade jag nog tagit det hela för seriöst, haft en image. I dag bryr jag mig inte. Jag är en gammal kille som spelar musik jag gillar, med folk jag trivs med. Resten bryr jag mig inte om.
I studion spelar han det mesta själv.
- Jag gillar att jobba snabbt, testa många idéer och vill inte vänta tills en gitarrist är tillgänglig någon gång nästa vecka.
Influenserna varierar. Han upptäcker ständigt nya artister som kanadensiske Scott Nolan och amerikanske Robbie Fulks som han har samarbetat med. Sedan gillar han hjältar som John Hiatt, Hank Williams och han har faktiskt ryckt in som basist hos självaste Willie Nelson för en konsert.
- Det måste vara intressant musik med bra texter. Det måste kännas äkta. Då gillar jag det.
Tuffare sida
Nya albumet "Truth & twang" visare upp en tuffare sida av Joe Fournier.
- Jag köpte en gitarr, som funkar som en slags baryton-gitarr. Man stämmer den lägre och den har ett råare sound. Jag blev influerad av den och ville göra någonting som lät mindre producerat. Jag skrev en del låtar för den gitarren.