I ett annat liv skulle han gärna bli någonting inom marinen eller vetenskap, men nu ville det sig så att han växte upp med musikfamiljen Nolan som grannar i 60-talets Kalifornien. Boogie-woogien strömmade mot honom från deras hus och han drogs till rytmen, harmonierna och energin.
– De hade dörren öppen och jag hörde pianot. Man, jag gillade det, säger han halvt viskande.
Lärde av de stora
Han började hänga hos familjen som lät honom spela med på trummorna. Så småningom började han lattja med pianot, som var det instrument han gillade bäst. All fritid spenderade han sedan vid pianot och blev snabbt tillräckligt vass för att få bandjobb med äldre musiker. Han var ung, billig att hyra och hade körkort. Det bar iväg på spelningar med riktigt tunga namn som Big Joe Turner, T-Bone Walker och Pee Wee Crayton. Ingen dålig skola.
– Behövde någon cigaretter eller en drink var det mig man skickade iväg för att fixa. Jag var inte tillräckligt gammal för att vara på klubbarna, men jag började tappa håret vid 14 och hade rakat mig sedan jag var elva. Som 16-åring hade jag mustasch och satte någon på mig en kostym var jag fullvuxen.
Det låter som en farlig miljö för en 16-åring.
– Jag fick ta hand om mig, ja. Jag hade väldig tur som inte strulade till det för mig.
Gillar att flytta
Så småningom värvades han, för en kortare period 1974-1976, till blues-/rockbandet Canned Heat.
– De hade släppt en skiva på Atlantic och hade en till färdig när bandet sprack. Två medlemmar hoppade av och originalgitarristen Henry Vestine drack för mycket och var i klammer med rättvisan, så de var tvungna att låta honom gå. Vi hade inget kontrakt då. Allt vi gjorde var att resa runt, men mestadels var det en rolig och bra period.
Efter några år med bandet The Blasters och satsning som soloartist blev han medlem i The Fabulous Thunderbirds i 13 år innan han hoppade av.
– Jag ville göra någonting annat, så jag flyttade till Belgien 2007. Jag har en belgisk manager och jag gillar att flytta runt.
Gene Taylor har en styvson i Kanada, men i övrigt ingenting som binder honom geografiskt. Han förstår att det är tufft för artister med fru och barn, men själv njuter han av det här livet, säger att det finns många trevliga platser och låter rent poetisk när han beskriver sin relation till vägarna.
– Jag skulle kunna turnera jämt. Jag gillar det. Man kommer in i en groove när man reser. Det är trevligt med ett par lediga dagar, men sedan måste man ut.
Han jämför ett band med ett idrottslag eller en militär enhet. Micke Finell och Ingemar Dunker är två av hans ”favoritsnubbar” att spela med. Setlistan rymmer ”Det ena och det andra, men med basen i bluesen”. Hela hans liv har handlat om att åka runt och spela musik och än ser han inget slut på den resan.
– Jag har aldrig lyckats spara mycket pengar. Du vet hur det är. Det är det här jag gör. Jag kan inte sluta.