När Silvana Imam från Norranscenen deklarerar att det här är hennes femte år som artist höjer jag på ögonbrynen av två anledningar. 1: Det känns som att hon alltid funnits med. Kanske har det att göra med att hon slog igenom i mina sena tonår, att hon blev en självklarhet i hörlurarna och med ett genomslag av ett kaliber för sig. Det är sällan en svensk hiphopartist blivit så gemensamt hyllad och samtidigt så brett uppmärksammad. 2: Hennes framträdande på Trästock görs med erfarenheten hos någon som varit scenartist hela sitt liv. Det slår en som en rak höger,
Förinspelade spoken word-spår varvas med energiska framföranden från framför allt den senaste plattan, Helig Moder, som släpptes i februari och som fått ge namn åt 2019 års turné. Tre klädbyten hinns med, jag kan ha missat något eftersom rökmaskinen får jobba så ihärdigt att det ständigt ligger ett tjockt dis över scenen. I publiken står framför allt unga kvinnor, flera kinder blänker av tårar. Jag undrar varför de gråter. Jag undrar om det är de vanliga tårarna hos hängivna fans eller om det är något mer. Silvana Imam, på ett vis sprungen ur 2014 års feminism 2.0, har blivit en ikon inte bara för feminismen, men för den svenska hbtq-rörelsen och antirasismen. Hon berättar för publiken att ingen får trampa på dem, att de får älska vem de vill och att det inte bara är okej, utan att det inte är något konstigt med det.
– De vill hålla dig stilla, så här i en låda. Du är en pionjär men de fattar inte grejen. De försöker verkligen få en kvinna ligga, lägga den här micken i en låda. Jag undrar, vilken låda då?
Det är som att trycka på en knapp. ”Vikken vikken då, vikken vikken då”, vrålar publiken. I varje nummer finns en inarbetad dynamik och i spelningen som helhet likaså. Publiken vet exakt när de ska jubla, när de ska gråta, när de ska vänta på något mer som snart kommer.
Ingen behöver förklara att varandet av en ikon kommer med ett pris – det är en hårfin linje mellan genuina texter och en produkt. Men det finns ingenting fabricerat med Silvana Imam på Trästockfestivalens fredagskväll (några klädbyten till och jag hade blivt lite orolig). Bäst är ”Jag ser ljuset”, vars beat är så frenetiskt upptempo att det spritter i ryggmärgen men utan den jobbiga röst-plugin som finns på plattan.
På den här turnén är det inte konstigt att det är Helig Moder som ska lyftas fram, men inte ens extranumret lämnar plats åt någon av "klassikerna". Istället spelas "Vikken då" ytterligare en gång, vilket känns lite väl lojt. Själv kan jag inte låta bli att saknat gamla låtar som Zon, För Evigt och Jag svär på min mamma. Det spelar ingen större roll i helheten – det är ingen konsert jag aldrig kommer glömma, men den dagen jag gör det kommer vara en lite tråkigare dag.