FESTIVAL
Fredag på Trästock och dags för USA-hyllning i alla former och färger. Så vi stiftar bekantskap med Anne Feeney, vänstersångerska från Pittsburgh med tvåhundra turnédagar om året i blodet. Medan vi som stolta amerikaner sjunger medborgarrättssånger sprids en doft av det stora landet i väst som dröjer kvar också då Sveriges amerikanskaste röst fyller Campustältet till bredden. Christian Kjellvanders arbetsredskap är den oslagbara kombinationen Telecaster och Twin Reverb-förstärkare. Inget kompband, och det är saknat i "Homeward rolling soldier" och "Oh night" som omöjligt kan explodera som de ska. Å andra sidan står frugan Therese vid hans sida och de täta stämmorna flyter samman som endast äkta pars röster kan. Eftersom vi gärna navelskådar är lyckan dubbel - Therese Kjellvander (f.d. Johansson) är nämligen Sjulnästjejen som blev keyboardist, körsångerska och äkta hälft till amerikana-sångaren. Det är synd att Dansar och Ler inte nappat på parets trevare om att få spela där i år.
Jag har vid det här laget nog sett fler Kjellvandergigs än han själv - mannen blundar sig igenom konserten som självaste Plura - och tycker att det bland redskapen saknas en banjo. För hur ömsint njutbar "When the mourning comes" än är så SKA den upplevas med banjo och fågelkvitter (Youtube-sök på titeln och "car broke down" så förstår ni).
Backstage springer jag på gamla piteklasskompisen Magnus Lindberg, hårdslagande trummis i Cult of Luna, och anländer därför sent till softgrassbandet Abalone Dots.
De levererar "Lorraine" från nya albumet, endast tolv dagar bort, och man imponeras av Västervikstjejernas instrumentala och vokala färdigheter. Leadsången delas systerligt som boendet; bandet har nyligt flyttat in gemensamt i hus utanför Stockholm.
Jag erkänner att jag inte förstår hypen kring Abalone Dots och att en legend som Al Perkins hyllar dem genom att nästan gratis sällskapa dem i Nashvillestudios. Live saknas jävlar anamma - det är knappast Dixie Chicks vi upplever - och mellansnacket är av det torrt loja slaget. Men jag får ju min efterfrågade banjo och stampar tvångsmässigt på ettan och trean, till Louise Holmers distinkta kontrabas. Bäst är ångande "I shot my husband dead" (countrytitel eller vad?) och "Little sparrow", vilket ännu en gång bevisar att i Nashville regerar Dolly Parton. Jämt!
På tal om jämt - vid halv nio-tiden lämnar vi Amerika och landar, tryggt och Säkert, i Östersund. Annika Norlins tips om att bära mössa och klä sig, (med tjockt, jämtländskt L) i wellpapp är en dag för sent --blå himmel utgör nu tak över minst 7 000 Säkert!-åhörare (av de drygt
10 000 som rör sig på området). När en sådan folksamling jublar, som vore det extranummer mellan var och varannan låt, kan hon inte sluta le trots att låtarna " ju är så deppiga".
Häpet undrar hon om det är gitarristen och Skellefteåsonen Henrik Oja som betalat publiken. Själv klämmer jag i med ett "de jävlarna ska skjutas" och är inte ensam. Trots att "Allt som är ditt" är en tung, men oj så viktig, låt om våldtäkt är det omöjligt att inte sjunga med leende.
Markus Krunegård har tyvärr inte stannat kvar en extra dag i Skellefteå så basisten Jakob Nyström agerar duettpartner i pessimistdängan "Det kommer bara leda till något ont". Men den, och ett intimare block där cellisten Lovisa Nyström drar tungt lass, tillhör festivalens höjdpunkter så långt. Att Wannadies "My hometown" med den äran lånas in som extranummer före "Vi kommer att dö samtidigt" är ju ingen högoddsare men får den redan uppspelta publiken i min närhet att explodera av dansglädje. Jag gråter mig knappast till sömns i natt heller.