Markus Krunegård, Jonathan Johansson, Amber Oak
Plats: Trästockfestivalen, lördag
För fyra år sedan såg jag och tio personer till Markus Krunegård med sitt dåvarande band Laakso på det som var Pinkerton. Det var skevt, blygt och flera strängar gick av. Mycket har hänt sedan dess. Pinkerton heter inte Pinkerton längre och Prinsen av Peking har hunnit med att förfolkliga den svenska 2000-talsindien. De åren, som Markus Krunegård sammanfattar i briljanta ”Lev som en gris dö som en hund”, har gjort honom gott. Borta är den blyga skevheten och framslipat åt den hängivna och stora publiken är ett fullblodsproffs av svensk pop.
Det Krunegårdska språket skulle lingvister kunna skriva avhandlingar om och de fina nyanserna försvinner absolut inte live. Markus och bandet låter tajt och soundet är luftigt ledigt. När samtliga fyra bandmedlemmar på scenen stämmer in i en cool aah-kör i ”Den som dör får se” och övergår i ”Hela livet var ett disco exploderar stämningen framför scenen. Det är märkligt, men Krunegård har bara släppt tre skivor. Ändå kan jag stå och sakna flera låtar. Han behöver inte längre ”Rocken spelar ingen roll längre och ”Jag är en vampyr” tycker jag. Han har bättre alternativ.
Det är ett styrkebesked när Markus i sista extranumret lämnar scenen och överlåter sista versen åt publiken. Pinkerton, tiohövdad publik och Laakso känns väldigt långt borta.
Efter Markus Krunegårds personliga publikfrieri känns Jonathan Johansson aviga scenperson skrämmande. Introvert och närmast otrevlig är attribut som skåningen inte blivit tillräckligt stor för att slänga sig med. Det är omöjligt att ta emot det fåordiga beröm som delas ut. Det hela blir en märklig upplevelse. För när väl Johansson med band väl kör igång så är det en ett stort och bombastiskt ljud som kommer emot en.
Johansson hade lika väl kunnat framföra sina låtar ensam med en gitarr, men sättningen med helt band bjuder på framträdande och smittande synthslingor och slutresultatet blir inte så långt ifrån ett Kent på skånska. Det fina ljuset förstärker den känslan. De nya låtarna ”Vänligt spår” och ”Unga drömmar” är storslagna exempel på hur bra det skånska electropopundret faktiskt kan låta.
Två slagverkare på scenen ramar in och lyfter känslan så stämningen blir mörk och drömsk. Synd bara att Johansson inte kan leverera helhetsupplevelsen utan måste få en att skruva besvärat på sig varje gång han får för sig att prata.
Allra bäst blir spelningen under fina ”Innan vi faller” med favorittextraderna ”Vi kan en del om ensamhet och håller om varann/Alla spöken som rest sig ur asfalten”.
När natten blir elakt kall för en julikväll strömmar publiken in i tältet. Inte bara för värme, utan även för en av musik-Skellefteås stoltheter 2010; ”Det är vi som är Amber Oak och det här är vår första låt”. Med ett scenspråk som ett tidigt Mando Diao och en sångare i Jonathan Eriksson som inte låter helt olik Julian Casablancas från The Strokes är vi inte längre på Trästock. Campustältet blir till den trånga New York-klubben The bitter end för det är så Amber Oak låter. Som det Stora äpplet-rock.
Hemmapubliken älskar dem och de älskar sin publik. Stämningen är sådan som jag hoppas den är i garaget på PDOL nästa helg.
Amber Oak är fräscht och fjärran Norrländsk småstadslunk. De bjuder på fina rockslingor och ett ös som känns ärligt och spontant. Med EP:n ”You´re missing piece” ute och signade av West side fabrication ser framtiden ljus ut för grabbarna i Amber Oak, och därmed för Skellefteå som musikstad.
Till slut återstår väl bara att tacka Trästockfestivalen för i år. Jag ser redan fram emot 20-årskalaset nästa år.