Alme lyfter på Trästock

De stod eller satt då inte framför Kebnekajses spelning, vars folkproggrock känns så helgjutet skrivet för en tidig spelning på Nordanå att det bara går att le åt det. Musiken är svenskt traditionsbesjälad men på samma gång ny. Det gamla proggbandet som slog igenom 1971, och efter mer än 30 års tystnad återförenades och släppte nytt för två år sen, ligger perfekt i tiden. När de en bit in i konserten ska dra igång "Buamora" möts de av glädjetjut, när de avslöjar att det kommer en ny skiva i början på nästa år. Den instrumentala musiken lever och spretar mer än på länge, och Kebnekajse är gråhåriga hjältar för fler generationer än den som var med när det begav sig på 70-talet.
Gitarren visar vägen
Med två basister i Tomas Netzler och Göran Lagerberg vibrerar det i bröstet och med de ursvenska tonerna svävar det ofta och gärna ut i en folkrocksexplosition, med epicentret någonstans djupt inne i Dalarna. Låtar som "Gånglåt från Rättvik" och "Skänklåt från Leksand" levereras och ibland känns nästan titlar eller pauser (för publiken i alla fall) överflödiga då det hela glider ihop i en totalupplevelse. Som allra bäst blir det när en av Sveriges bästa gitarrister, Kenny Håkansson, kliver ut ur den breda ljudmassan och låter sin gitarr visa vägen för musiken. Ylande och lika djupt rotad i myllan som allt det andra, men med en rakare känsla in i maggropen.
Drar till sig blickar
På alla sätt en helt perfekt start på fredagskvällen för Trästock.
"This night will put it all together" sjunger Joel Alme i första låten. Vet inte vad han tänker, men den här kvällen i Skellefteå förstår jag mig på göteborgarens storhet på ett sätt jag tidigare inte gjort.
Han kliver ut på scenen enkelt klädd i ett par jeans och en vit skjorta och drar igång sina alster med yviga gester, med händer upp mot skyn och gitarren ut från kroppen. Göteborgaren, som började med musik sent och tidigare var mer intresserad av idrott, har kanske inte landets bästa röst eller är bland de främsta gitarristerna, men det tar han igen i andra grenar. Han skriver vemodig pop om kärlekens upp- och nedgångar som få andra och det han tappar i sång- och gitarrteknik tar han igen med en intensitet och en innerlighet som gör att man inte kan ta ögonen av honom på scen.
Gåshud och sommarhjärtan
Det han bjuder på i Skellefteå kan närmast liknas vid arenarock för en mindre scen (och publik). Det som är mysigt neddraget på skiva lyfter till en annan nivå live. Med Nils Murhén på saxofon är fortfarande texterna träffande, men också näst intill omöjliga att stå still till. Det hade jag inte väntat mig.
När så Alme kör "A young summers youth" till en början endast uppbackad av Per Larsson på piano som enda extranummer har i alla fall jag gåshud. Så fint och rakt in i sommarhjärtat.
Det enda jag hade kunnat önska mig mer av Joel Alme den här kvällen är något fler minuter än de
45 han ger publiken i Skellefteå. Men det får duga. Jag förstår nu, Joel.